En sak har jag fäst mig vid under gångna dagars rapportering kring de fasansfulla händelserna i Oslo och på Utøya. Och jag syftar nu på svenska medier och andra svenska kommunkationskanaler.
Nämligen. På Facebook, på bloggar och som kommentarer på nyhetsartiklar förekommer en reaktion som jag inte förstår alls. Nämligen när människor skriver ”jag kan inte fatta det”, ”vilken fruktansvärd chock”, ”det går bara inte att ta in” och liknande. Relaterat till att det som har hänt, det har hänt här i Skandinavien.
Förlåt, men hur menar ni? Jag begriper ingenting alls. Varför skulle detta inte kunna hända i Skandinavien?
Galningar, hat, ondska och extrema politiska värderingar finns överallt. Därtill lever vi en global värld, där människor som inte är riktigt friska har oändligt lättare att sporras och inspireras av likasinnade än före parabolantennernas och Internets intåg.
För egen del är jag inte mer chockad över det som hänt i Norge, eller mer förvånad, än när oskyldiga människor mejas ner i Mumbai, när kamikaze-piloter flyger in i skyskrapor i New York eller när någon missförstådd individ skjuter skolelever i Columbine. För att bara ta några exempel.
Sedan identiteten på gärningsmannen i Norge blivit känd fortsätter kommentarer av den typ jag ovan beskrivit att publiceras. En del kommentatorer verkar också chockade över att denne gärningsman faktiskt var norrman. Inte heller denna reaktion kan jag förstå.
Varför är det så chockerande att gärningsmannen var norrman? Vad grundar sig en sådan inställning på? Fundera gärna på det en stund.
Själv är jag övertygad om att människor är sig lika. Världen över. På gott och ont.
I alltför många gånger ont.
Annieverse 
Är det inte ändå en ganska naturlig reaktion? Vi har inte sett mycket sånt i Norden. Ett annat exempel: Vi har sett otaliga exempel på hur makthavarna i Kina brutalt slår ned oliktänkande. Om detsamma skulle hända i Sverige, skulle åtminstonde jag vara väldigt chockad. När det sker i Kina är det bara väntat.
I och för sig. Men jag tänker till exempel på de chockartade reaktioner bland amerikaner som man kunde läsa om efter den elfte september. Hur många som vittnade om att de aldrig kunnat tro att något sådant skulle kunna hända i USA. Om denna chock rapporterades ju i svenska medier. Jag trodde väl att detta skulle få större effekt än det kanske gjorde. Att fler människor här funderade i stil med ”hände det där, så kan det säkert hända här med.”
Jag tror att den här reaktionen är en psykologisk skyddsmekanism med viss förnekelsetendens. ”Nej, det händer inte mig”, ”Här är vi säkra”, ”Blixten slår inte ner två gånger på samma ställe”, och så vidare. Vi har väl alla ett behov av att se vår plats i universum som trygg – och trygghet kan vara relativt.
Jag både håller med och inte. Det klart att jag inte tror att vi i Norden är i grunden annorlunda eller att inget ont kan hända här. Ändå skulle jag säga att vi lever i ett lugnt hörn av världen. Att den demokratiska traditionen och strävan efter öppenhet har gjort att vi sluppit en hel. Jag har bara tillgång till telefonen och till det för lite tid. Konstigare än så tror jag inte det är. Vi är vana att kunna diskutera utan att riskera. Jag reagerar när jag utanför Sverige möts av beväpnade vakter här och där på ett sätt man aldrig ser hemma. Till och med naturkatastroferna är ju ”mildare” här.