My life – the insane dokusåpa

15 Mar

Oh Gaaaahhhhhwd.

Vissa dagar känns mitt liv som en over-the-top dokusåpa. Too much of extra allt. Det har varit en hel del sådana dagar på sistone, och jag undrar….varför? Är det något Gud, eller universum, eller någon annan, försöker säga mig? Varför blir det så här…crazy? Är det jag, eller är det slumpen?

Som idag.

Det började med att porttelefonen ringde ilsket fem minuter över sju på morgonen. Det var portvakten. Portvakten ringer alltid för att förvarna om att någon har ärende till vårt hus. Jag säger alltid ”OK” till portvakten. Herregud, jag har ingen aning om vem som är i antågande. Portvakten pratar inte engelska. Jag förstår inte tillräckligt med kinesiska. Tjillevipp.

Jag ställde mig vid köksfönstret och spejade nyfiket. Efter några minuter stannade en vanlig personbil utanför huset. Jag såg att det fanns två personer i bilen. Men ingen ringde på dörren. Den ena personen, som var helt svartklädd, klev efter några minuter ut, lutade sig avslappnat mot bilen, såg sig omkring där i det fridfulla morgondiset, tände en cigarett – och stod där och rökte.

Jag fick onda aningar. Jag tyckte han såg skum ut. Inte för att det var något skumt med hans utseende i sig, men det faktum att han stod där och rökte, var svartklädd, kollade lite nonchalant hit och dit, och att allt detta skedde i ett morgondis – alltså, det var som taget ur en halvdålig deckare.

Sedan var jag tvungen att gå på toa. När jag kom tillbaka till köksfönstret var bilen försvunnen.

Jag har ingen aaaaaning om vad det var för jeppar som ”hälsat på”. Det enda jag kan tänka mig är att det varit några människor från gasbolaget. Vår gasmätare har konstrat på sistone, och det har vi informerat gasbolaget om. Gasmätar-mojjängen sitter på utsidan av huset, så de behöver inte komma in för att kolla något. Tja, så därför kan det ha varit några gasmänniskor.

När dottern givit sig iväg till skolan hasade jag mig in i arbetsrummet för att kolla e-posten. Och. Där låg ett mejl jag väntat väldigt länge på.

Minnesgoda läsare vet med sig att jag har skrivit en roman, som jag i augusti förra året skickade in till fyra bokförlag. Hittills har jag fått tre refuseringsbrev med standardformuleringen ”tack så mycket för ditt manus, tyvärr får vi många manus just nu och har inte möjlighet att….” etcetera.

Det här svaret var dock annorlunda.

Det var inte ”hej, vi vill gärna publicera ditt manus”. Det var också en refusering. Men av annorlunda karaktär. För det första ursäktade förlaget sig för att de tagit så lång tid på sig att svara. Men de ville meddela att mitt manus hamnat i den hög av manus de velat titta närmare på. Tyvärr, skrev de, har de trots allt tagit beslutet att inte att publicera det. De har inte möjlighet att publicera särskilt många debutanter. Dock skriver de ”vi vill verkligen uppmuntra dig att fortsätta skriva”. Och vidare: jag är välkommen att skicka nya manus till dem i framtiden. De kommer att bli lästa.

Jag blev så glad att jag grät. För jag vet att det inte är allom förunnat att få ett sådant ”positivt” refuseringsbrev. Speciellt inte om det är det första manus man någonsin skickat till något förlag. För mig är det en viktig bekräftelse på att jag KAN. Jag har talang. För det som jag faktiskt tycker är något av det roligaste här i livet. Något som skänker mig otroliga kickar. Jag KAN skriva. Jag BÖR skriva. Det är inte bara något jag gått och inbillat mig. Det ÄR så.

Tja. Och i eftermiddags. Då var jag på återbesök hos huddoktorn. Jag har nämligen en rälig böld/finne/whatever på ett lite halvpinsamt ställe. Doktorn har gett mig antibiotikakräm som eventuellt skulle kunna ta kål på eländet. Det har inte fungerat.

Så. Idag förklarade doktorn för mig att jag har något som heter pilonidalcysta. Vad jag har förstått är detta inte något farligt. Men den är inte så behaglig att gå omkring med – vilket jag redan märkt, thankyousomuch. Och om man vill bli kvitt den permanent finns det bara ett säkert sätt – operation.

”Jag tror kirurgen har tid om en timme, blir det bra?”, kvittar hudläkaren.

”Ehhhhh….” säger jag.

Hudläkaren ringer kirurgen. Kirurgen kommer, ler så rart och ber att få ta en titt på mitt elände. Sedan säger han att han förvisso har tid att operera bort skiten om en timme, men för säkerhets skull vill han utreda lite närmare först. Om skiten sitter illa till bör nämligen en neurokirurg ta sig an det lilla ärendet.

Sagt och gjort. Ny tid för närmare undersökning i nästa vecka.

Ohhhhhh gaaaaahhhwd. Jag VET att jag ska vara tacksam för att mitt liv inte är urtrist och komplett händelselöst.

Men ändå.

Lite lugn och ro vore välkommet.

Nu ska jag ta mig ett glas vin, kura i soffan och titta på XX antal av Friends.

Det tycker jag är mig väl förunnat.

17 svar to “My life – the insane dokusåpa”

  1. Brysselkakan tisdag, 15 mars , 2011 den 4:05 e m #

    Men vad kul! Förstår att du gläds åt förlagets svar för nu vet du ju att du kan! Det är väl bara att kämpa på, kanske nästa gång bli ännu mer positiv!

    Sedan kan jag inte annat än att undra vad det var för mörkklädda män… Lite spännande!

    • annieverse onsdag, 16 mars , 2011 den 12:18 e m #

      Hihi, först undrade jag faktiskt om det var några civilklädda gubbs från PSB (Public Security Bureau) som var här för att bura in mig eftersom vi låtit installera en parabolantenn (förbjudet men oherrans vanligt)

      Jäpp, jag ska kämpa på, jag🙂

  2. Elisabeth tisdag, 15 mars , 2011 den 8:24 e m #

    Det var verkligen ett positivt svar från förlaget! Bra med sådant för självförtroende!

    (Jag gillar visst utropstecken idag! <— ;))

    • annieverse onsdag, 16 mars , 2011 den 12:19 e m #

      Ja, Elisabeth, det var verkligen bra för mitt självförtroende!!!
      *gillar utropstecken jag med*

  3. Marina onsdag, 16 mars , 2011 den 1:50 f m #

    Grattis soverymuch(!) till de glada nyheterna (pratar nu om mailet), har ju inte varit med ”från början” så lite nyfiken blir jag ju – vad är det för bok? Jag tycker det är starkt bara att våga skicka in ett manus!! Någon gång ska jag också…
    Visst är det skönt med sjukvård där dom inte säger ”vi skickar en remiss, och du bör höra något inom det närmaste halvåret” (sen behöver det kanske inte ske inom loppet av en timme😉

    • annieverse onsdag, 16 mars , 2011 den 12:23 e m #

      Under året vi bodde i Mumbai (augusti 2009 till juni 2009) beslutade jag mig att ta time-out från mitt jobb som frilansöversättare för att ”skriva fritt” – något jag velat göra i typ 20 års tid men aldrig kommit till skott med. Resultatet blev en roman på cirka 260 sidor. När jag började tänkte jag ”uff, undrar om jag kommer att mäkta med att plita ner mer än 10 sidor….så jag är verkligen stolt och glad över att jag äntligen kom loss med detta – och rodde projektet i hamn, det vill säga att det blev en färdig roman🙂

      • annieverse onsdag, 16 mars , 2011 den 12:24 e m #

        Augusti 2009 till juni 2010 ska det vara..sorry!

  4. Monica onsdag, 16 mars , 2011 den 8:56 f m #

    Kul med positiv respons från profs!

    Betr läkarbesöken så låter det lite som svenska sketcher (stavning?) ala 1970-talet. Tänk Hasse Alfredsson och televerket eller Fleksnes som tandläkare… om vi nu skall se det komiska i situationen…🙂
    I vilket fall hoppas jag att allt går bra och att du blir ”befriad” från eländet snarast.

    • annieverse onsdag, 16 mars , 2011 den 12:25 e m #

      Ja verkligen, jag blev SÅ glad för detta mejl🙂
      Och när det gäller ”eländet” vore det verkligen skönt att bli av med det en gång för alla.

  5. allatalarsvenska onsdag, 16 mars , 2011 den 5:59 e m #

    Trist att de inte ville publicera din bok, men det lät ju onekligen uppmuntrande.
    Ett avsnitt av Plus handlade om att trycka upp sina egna böcker, och det var inte så farligt dyrt om man vill ha några hundra exemplar. Hittar inte avsnittet på SVT nu, men det kanske finns där någonstans.

    Annars får du publicera boken som följetång på nätet. Ganska många är ganska nyfikna på vad den handlar om…😀

    • annieverse lördag, 26 mars , 2011 den 4:59 f m #

      Det finns faktiskt några förlag som specialiserar sig på tjänster för dem som vill ge ut sina egna verk, det kanske blir aktuellt för mig i framtiden!

      Hehe, jo jag vet att det finns en del nyfikna, det tycker jag är kul🙂

  6. Peter Harold fredag, 18 mars , 2011 den 10:35 f m #

    Ha, ha, så du har fått besök av ”Men in Black”. Med tanke på att Kina håller på att utveckla sitt rymdprogram så har jag mina aningar om vad de hade för ärende till fastigheten. Portvakten ringde nog upp dig och sa ” – Titta inte ut genom fönstret”, så det var nog tur att du gick på dass medan de förde bort rymdvarelsen. Eller också var de ute efter UFO:t Annie…! 🙂

    • annieverse lördag, 26 mars , 2011 den 5:01 f m #

      Hahaha Peter, det var en spännande tolkning!!! De hittade inte UFO:t i alla fall😉

  7. Lotta måndag, 21 mars , 2011 den 11:14 f m #

    Vilken dag! Ja, hälften hade varit mer än nog. Och så roligt med refuseringen, ja du förstår hur jag menar🙂
    Fast jag undrar fortfarande vad det var för mystiska rökande män som ringde på hos dig…

    • annieverse lördag, 26 mars , 2011 den 5:01 f m #

      Det undrar jag med, Lotta!

  8. frunatmaken tisdag, 22 mars , 2011 den 10:22 f m #

    Att du kan skriva hade jag kunnat berätta. Fast det kanske inte tar lika bra.

    • annieverse lördag, 26 mars , 2011 den 5:02 f m #

      Åh, tack Astri, det tar jättebra =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: