Med maken vet man aldrig vart man kommer

Sedan några veckor tillbaka har maken kinesiskt körkort, något han är oerhört stolt över. Han kör inte själv i jobbet, men vill kunna använda vår privata hyrbil när han är hemma på helgerna. Baraföratt. Det kan vara trevligt att själv kunna köra och hämta en pizza någon gång, till exempel. Eller handla. Och slippa använda taxi. Vår chaufför arbetar måndag till fredag, och han ställer gärna upp på att jobba övertid för att tjäna extra – men han behöver ju också vila, tycker vi (inte säkert att han själv tycker det, vad vet jag).

Hursomhelst. Sedan är det en sak maken älskar att använda bilen till. Nämligen till projektet ”nämen ska vi inte köra en sväng rent spontant och se vart vi kommer”. Sådant ägnade vi oss mycket åt när vi bodde i Korea. Då kom vi till ställen som antingen var helt normala, rätt så udda, lite eller mycket spännande, eller totalt intetsägande. Hit and miss.

I går var det dags för första rundan av ”nämen ska vi inte köra en sväng rent spontant och se vart vi kommer” här i Kina. Vi körde i västlig riktning, ännu längre ut från Shanghai än där vi bor, och landade efter cirka en timme vid sjön Dianshan, några mil bort. Närmare bestämt vid templet Baoguo. Här följer några bilder.

Somliga tar bilen till templet, andra tar mc:n. Somliga kanske går dit också.

Fint.

Jag gillar solglasögonen.

Mängder med små Buddhor. Antar jag att det är.

Han den blåe vill man ju helst inte möta en mörk natt.

Vi promenerade en sväng utanför tempelområdet och hittade den här skylten. Härifrån var det tydligtvis 100 meter till svamparna. Några svampar såg vi dock inte. Men det är ju å andra sidan inte svampsäsong nu.

Ankor är väldigt söta när de dyker efter mat med rumpan i vädret och sparkar med benen och fötter för att hålla balansen.