Att något så enkelt kan bli så svårt

18 Jan

Long time no blogg, märker jag. Nej, jag har inte gått under jorden. Men sedan vi kom tillbaka till Shanghai efter jul har jag försökt få till det med diverse nya rutiner och projekt. Och det har tagit sin tid.

Till exempel har jag börjat lära mig lite mandarin. Mycket lite, men ändock. Det har tagit emot att anmäla sig till någon kurs och binda upp sig för ett antal timmar i veckan, men nu har jag hittat en annan lösning – en interaktiv dvd-kurs i ”emergency mandarin”. Ja skratta ni, men den är inte alls dålig. Den innehåller glosor, vanliga fraser, samtalssituationer, uttal, lite seder och bruk och kultur – riktigt trevlig. Och jag lär mig faktiskt en hel del, tycker jag. Börjar känna igen ord och fraser när jag hör folk prata med varandra på stan, och kan själv kläcka ur mig enstaka ord.

Men igår var mina ytterst små kunskaper fullständigt obrukbara. Jag gick in på China Unicom här hemma i Xujing Town, dels för att betala räkningen för min egen mobil, dels för att ladda dotterns kontantkort. Jag har varit där tidigare och är väl medveten om att ingen där talar engelska.

”Men hur svårt kan det vara”, tänkte jag. ”Det är ju bara att vifta med räkningen, och sen peka på självbetjäningsautomaten med vilken man kan ladda kontantkort.

Den första delen gick mycket riktigt utan problem. Jag viftade glatt med räkningen. Glad CU-medarbetare, en tjej i 25-årsåldern, tar emot den. Jag betalar. Det gick på en och en halv minut.

Men. Sedan skulle jag ju förklara att jag ville ladda upp min dotters kontantkortmobil. ”Här gäller det att vara pedagogisk”, tänkte jag. Tog fram min egen mobil, pekade på den och på den nyss betalda räkningen. Sen tog jag upp dotterns mobil, och pekade på självbetjäningsautomaten.

Glad CU-medarbetare ler fortfarande men får en rynka mellan ögonbrynen. Hon kliar sig i håret och säger sedan ”hmmmmm….car?”

”Men varför frågar hon om jag har bil”. tänkte jag. ”Vad har detta med mobiltelefoner att göra? Tycker hon att jag ska ta min bil och åka till en annan CU-butik där det finns någon som pratar engelska? Eller undrar hon om jag har en chaufför som kan komma och tolka? Herregud! Hon kan mena VADSOMHELST! Jag har INGEN SOM HELST ANING!!!”

Under beskådande av mitt nollställda fejs börjar glad CU-medarbetare nu se mer nervös än glad ut. Hon ber mig sitta ner, dyker ner bakom disken och får upp några papperslappar, givetvis på kinesiska. Jag ser dock att det bland annat står ”100 yuan” på dem. Ser ut att vara presentkort. ”Aha, tänker jag, hon undrar hur mycket jag vill ladda för!” Jag ler rart och håller upp tre fingrar i luften.

Mer nervös än glad CU-medarbetare gör en grimas och frågar ännu en gång ”Car….?”

”Men vad ÄR det här nu med min bil?”, tänker jag frustrerat.

Då kommer en kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare fram och pekar på min plånbok. ”Jaja, jag vet väl att jag måste betala”, tänker jag. Samtidigt rannsakar jag febrilt min hjärna efter glosor på mandarin som möjligtvis kan vara brukbara. Hittar inte en enda. Ord och fraser som ”notan tack”, ”stekt ris”, ”toalett”, ”en, tack”, ”long time no see”, ”väska”, ”Det är dags att äta” och ”Är din syster från Australien? Jag är från Sverige!” ….njae, de lär inte förbättra situationen.

Villrådigt öppnar jag plånboken, och då pekar kollega till mer nervös än glad CU-medarbetare på mitt betalkort. ”Car!” Säger hon triumferande.

HEUREKA!!! Det var ”card” de var ute efter! Jag måste använda betalkort i självbetjäningsmaskinen!

Alla tre skiner vi upp som små solar. Mer nervös än glad CU-medarbetare gör till och med några glädjeskutt. Hon strålar verkligen, tösabiten!

Tja, efter detta var det bara för numera mer glad än nervös CU-medarbetare att hjälpa mig ladda dotterns mobil medelst automaten. Nu kanske ni tänker att det kunde jag väl ha gjort själv från början, men det kunde jag INTE. Eftersom allt stod på kinesiska.

När allt är över, tackar jag hjärtligt för mig. Nu VÄLDIGT glad och lättad CU-medarbetare klappar mig vänskapligt på armen flera gånger och säger ”sorrysorry bad English”.

Och då tänker jag att ”du har väl ingenting i hela världen att be om ursäkt för. Är det någon som ska be om ursäkt är det väl jag, som kommit hit denna vackra solskensförmiddag för att så gott det går förstöra din dag och ge dig världens huvudvärk.”

Så. Det är situationer som dessa som motiverar mig att lära mig lite emergency mandarin. Jag är i grund och botten en snäll människa som inte vill ge mina medmänniskor huvudvärk i onödan.

Annars då? Tja, jag har kommit igång med min nya berättelse. Det verkar som om den blir lite konstig. Eller ska jag kanske säga annorlunda. Vi får väl se. Har som mål att skriva 500 ord om dagen. Alternativt sitta och pilla med den minst en timma varje dag.

Jaha. I dag snöregnar det hejvilt här i Shanghai. Som det kan bli.

Bye-bye, som vi säger här i Kina.

8 svar to “Att något så enkelt kan bli så svårt”

  1. Brysselkakan tisdag, 18 januari , 2011 den 9:02 f m #

    Haha! Helt underbar berättelse och jag känner igen mig! Man kan bli så enormt förvirrad och helt galen ibland när kommunikationen inte funkar!
    ”emergency mandarin” låter ju superbra! Undrar om det finns ”emergency franska” också, det vore något för mig det! Känner inte heller för att binda upp mig med dagar och bestämda tider och det är nog just det som gör att jag inte tar tag i franskan…

    • annieverse tisdag, 18 januari , 2011 den 9:39 f m #

      Ja precis, man blir så frustrerad att det står helt still i hjärnan! Men! På något sätt löser det sig ändå till slut. I alla fall för mig. Råkade ut för diverse sådana här situationer när vi bodde i Korea med. I efterhand skrattar man hjärtligt åt dem 🙂
      Men kanske du ska kolla runt om det finns någon dvd-kurs i ”panikfranska”?!?

      • Brysselkakan tisdag, 18 januari , 2011 den 9:41 f m #

        Får nog göra det! Undrar vad det är för förlag som ger ut sånt…

  2. annieverse tisdag, 18 januari , 2011 den 10:49 f m #

    Brysselkakan: du kan ju alltid botanisera lite i bokhandlarna i stan, det var så jag hittade min 🙂

  3. Elisabeth tisdag, 18 januari , 2011 den 4:59 e m #

    Haha, så roligt skrivet om en något dråplig situation!

    • annieverse lördag, 22 januari , 2011 den 3:02 f m #

      Ja så här i efterhand var det hysteriskt roligt 😉

  4. anne tisdag, 18 januari , 2011 den 6:10 e m #

    Jag tror panik-mandarin låter utmärkt bra!

    Jag tampades med ”lesevesensiiiiit” vid köp av tågbiljett i Tokyo. Det tog lååååång tid innan jag fattade reservation seat…

    • annieverse lördag, 22 januari , 2011 den 3:03 f m #

      Haha, ja ibland tar det sin lilla tid innan det går upp ett ljus, men när det väl gör det blir man jätteglad 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: