Det här med sorg

28 Nov

Först och främst: stort tack för alla omtänksamma och tänkvärda kommentarer till mitt förra inlägg.

Det här med sorg, hör ni. Jag tänkte på det nyss när jag stod och diskade. Tittade ut genom köksfönstret, på de gulbruna löven som singlade ner i raskt takt.
Sorg, tänkte jag. Har jag egentligen sörjt? Sörjde jag verkligen när mina föräldrar gick bort för fyra år sedan? När svärmor dog förra året? När svärfar dog för några veckor sedan?

Det är tveksamt. För jag har inte fällt många tårar, faktiskt. Jag har inte grävt ner mig. Har inte klätt mig i svart. Åtminstone inte av den anledningen. Har jag haft svarta kläder beror det på att jag tycker det är snyggt.
Däremot har jag, som jag beskrev i förra inlägget, varit arg. Riktigt förbannad på de här människorna som har dött ifrån mig. Och jag är det fortfarande. Riktigt djävla ilsken är jag, faktiskt. Ja jag VET, det är oresonligt. Men det är så jag känner, ändå.

I övrigt har jag de senaste veckorna fokuserat på trevliga saker. Har umgåtts med trevliga människor. Gått på luncher, fikat, börjat utforska Shanghais enorma utbud av aktiviteter, sevärdheter och shopping. Jag har varit glad, jag har haft roligt – och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. För jag minns vad min bloggkollega Peter skrev till mig i samband med min mammas bortgång. Någon dag innan hon gick bort smet jag iväg från hennes sjukhussäng för att äta lunch. Gick sedan och köpte mig ett par nya jeans. Solen sken så vackert denna kalla marsdag och jag gick tillbaka till sjukhuset, glad över mina fina nya jeans. Men sedan fick jag gruvligt dåligt samvete. Shoppa jeans när ens egen mamma ligger som en tärd och avmagrad liten fågelunge, bara skinn och ben, i en sjukhussäng? Vad var jag för avskyvärt avskum?!?
Då skrev Peter något i stil med det här: kom ihåg att din mamma vill se dig glad, inte ledsen. Och det tog jag fasta på, för så var det ju. Mamma älskade mig, när jag var glad var hon det med. Precis som jag själv blir lycklig när jag ser min dotter lycklig.

Ibland undrar jag om det är så att sorgen inte har hunnit ikapp mig. En kär vän berättade en gång för mig att det tog åtta år innan sorgen över makens död hann ikapp med henne och slog till med full kraft. Så kan det ju också vara. Inte minst för att jag, som de flesta andra, har fullt upp med vardagslivet. Det är hämta och lämna och komma ihåg dotterns aktiviteter, hämta och lämna, hjälpa till med läxor, tömma diskmaskinen, storhandla…ja, ni vet. Dessutom landade jag för inte sedan i ett helt nytt land. Det tar sin tid att komma i ordning. Dessutom är jag en av dessa duktiga flickor som har Luther på axeln och ”plikten framför allt” som mantra. Som inte gärna sätter sig själv främst.

Eller så är det på det viset att sorg kan ta sig olika uttryck hos olika människor. Man kan sörja på olika sätt.

Vad vet jag.

Nä hörni, nu borde jag stryka tvätt. Plikten framför allt 😉

I övrigt grunnar jag lite på vad jag ska göra mitt liv, här i Shanghai. Det finns så många alternativ. Lite klyschigt men ändock: livet är fullt av möjligheter.

Men det är ett ämne som tarvar ett eget blogginlägg. Kanske blir det ett sådant framöver.

Advertisements

21 svar to “Det här med sorg”

  1. anne söndag, 28 november , 2010 den 10:24 f m #

    Jag tror inte det finns något standardbeteende vid sorg/dödsfall. Vem skulle sätta upp de reglerna? Men, visst kan sorg komma ikapp en långt senare och då är det svårt att koppla sammanhanget. Jag pratade med en kollega häromdagen som berättade att h*n börjat i terapi just för att h*n nog inte bearbetat sitt livs sorger.

    Vad du ska göra i Shanghai? Hur går det med det du gjorde i Indien?

    • annieverse söndag, 28 november , 2010 den 10:59 f m #

      Nej, jag tror väl inte heller det finns något standardbeteende egentligen…undrar dock om det kommer en dag då jag bryter ihop pga obearbetad sorg, eller om jag helt enkelt faktiskt sörjer, på mitt sätt.

      Ja det är det som är grejen, vad ska jag göra här? *grunna-grunna-grunna*
      Med det jag gjorde i Indien händer det inte mycket. Skickade till fyra förlag, har fått två tackmennejtack-brev. Jäkla människor som inte kan något om god litteratur, haha!

      • anne fredag, 3 december , 2010 den 5:37 e m #

        Ge dig inte, skicka vidare, det finns fler!!!!

  2. Brysselkakan söndag, 28 november , 2010 den 10:45 f m #

    Jag tror inte det finns någon ”mall” för hur man ska sörja. Du gör det antagligen på ditt sätt och din ilska är nog en del i det, men även att göra saker som är trevliga! Och de som inte finns mer skulle nog hellre se dig må bra och vara glad än att gråta. Tror jag.

    BTW hur går det med din bok? Nyfiken!

    • annieverse söndag, 28 november , 2010 den 11:01 f m #

      Ja, jag tror mina föräldrar skulle bli ledsna om de såg mig gå ner mig i sorg, liksom.

      Om boken – se ovan svar till Annes kommentar!

  3. Cicci söndag, 28 november , 2010 den 1:56 e m #

    I sydsvenskan var det en artikel om och med arbogamamman. Den handlade om hur hon hanterade sorgen efter morden på sina barn… hon pratade istället för att gråta… (folk tyckte hom var okänslig och kall som inte grät på barnens begravning…) Sorg tar sig olika uttryck hos alla…

    • annieverse måndag, 29 november , 2010 den 1:16 f m #

      Ja, så är det nog, Cicci. Man bearbetar på sitt eget sätt. Trist dock när vissa inte förstår utan klankar ner på den som sörjer ”annorlunda”…

  4. carina/sinneskatten söndag, 28 november , 2010 den 4:17 e m #

    Att just sorg ska vara så svårt för oss nordbor. Jag känner igen din ilska och plikten framför allt.
    Ett fantastiskt blogg inlägg som får oss att tänka till.
    Tack kära du för att du delar med dig av dina funderingar.
    Carina

    • annieverse måndag, 29 november , 2010 den 1:17 f m #

      Åh, tusen tack Carina =)

  5. Monica söndag, 28 november , 2010 den 4:38 e m #

    Personligen tror jag sorg tar sig olika uttryck. Inte saknar väl du dina föräldrar mindre för att du inte gråter floder och gräver ner dig i ett avgrundsdjupt hål?
    Nej jag tror som andra att detta handlar om att vi alla sörjer på vårt individuella sätt. Det finns inget rätt eller fel. Och fasa inte för att du kommer att få ett bakslag om 10 år. Det vet du inte. Kommer det så kommer det och kommer det inte så har du oroat bort tio år. Det vore väl ganska onödigt.
    Lev i stället ditt liv som du önskar och följ din insikt; Ingen av dina anförvanter hade vela se dig i ett mörkt hål, rödgråten och avmagrad av sorg. Nej en glad Annie som fortsätter leva livet med ett leende på läpparna är vad de önskat sig (poch din familj!)!

    Kramis

    • annieverse lördag, 4 december , 2010 den 9:48 f m #

      Du har rätt, det är helt onödigt att oroa sig för sådant man inte vet om det kommer överhuvudtaget…waste of time…

  6. Elisabeth söndag, 28 november , 2010 den 6:20 e m #

    Precis som du skriver ska du inte ha dåligt samvete för att vara glad. Jag är helt övertygade om att de som inte finns här längre hellre ser att deras barn etc är glada! Sedan detta med att gråta. Jag är inte ”gråttypen”, men det betyder ju inte att jag inte är ledsen i tråkiga situationer, vilket vissa ibland kan ha lite svårt att förstå/acceptera.

    Och, dumma förlag som inte vill ha din bok! De får allt ångra sig sedan, när ett annat förlag gett ut boken och den blivit en succé. 😀

    • annieverse måndag, 29 november , 2010 den 1:18 f m #

      Beklagligt, verkligen, när folk inte kan förstå/acceptera att man kan vara ledsen utan att gråta!
      Hehe, jo precis, de får allt ångra sig, de dumma förlagen 😉

  7. Kusin Annika söndag, 28 november , 2010 den 8:14 e m #

    Hoppas din bok blir utgiven. Tänk på att Astrid Lindgren oxå blev refuserad i början..

    • annieverse måndag, 29 november , 2010 den 1:19 f m #

      Men precis. Kan Astrid bli refuserad så kan väl jag 😉
      Och det finns fler förlag att skicka till.

  8. Lotta måndag, 29 november , 2010 den 6:14 e m #

    Alla sörjer på sitt eget vis. Det finns, som redan sagts här ovan, ingen given ordning. Och kanske är det just ditt sätt att sörja, det där att vara riktigt arg? Och för dem som är kvar går ju livet vidare om än på lågvarv för en stund.
    Kram!

    • annieverse lördag, 4 december , 2010 den 9:49 f m #

      Ja, kanske är ilskan min ”metod”, så kan det absolut vara.
      Kram tillbaka!

  9. frunatmaken tisdag, 30 november , 2010 den 5:16 e m #

    Allt det där är sant. Man sörjer på olika sätt. Olika människor men också sorgerna kan vara olika. Sorgen kan komma ikapp när man minst anar det. Människor är knepiga varelser. Så sant.

    • annieverse lördag, 4 december , 2010 den 9:50 f m #

      Ja, knepiga är vi minst sagt allihopa 😉

  10. brownie tisdag, 30 november , 2010 den 9:35 e m #

    Jag är lite allergisk mot det med svarta kläder när någon dör eftersom jag inte tycker att det visar någonting alls och jag behöver inte visa andra för att min sorg inom mig ska vara äkta. Som så många sagt tidigare, sorg kan ge sig uttryck på olika sätt och komma vid olika tidpunkter.

    • annieverse lördag, 4 december , 2010 den 9:51 f m #

      Så sant brownie, de där traditionella ”sorgeuttrycken” bevisar ingenting alls, egentligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: