Arkiv | augusti, 2010

Jag måste få berätta

21 Aug

Ja, det måste jag. Få berätta.

Att nu har det hänt igen, här i mitt hus. Något som jag inte kan förklara. Och vet ni vad? Det känns riktigt bra, på något sätt. I alla fall nu när jag har kommit över den första skräcken.

Jag vet inte om jag bloggat om den första oförklarliga händelsen. Så jag drar den i korthet nu.

Lite bakgrundsinfo för nytillkomna läsare först. Det hus som vi bor i när vi är i Sverige var mina föräldrars. Jag tog över det när de gick bort 2006.

Nåväl. Tillbaka till den första oförklarliga händelsen. Den tilldrog sig en vinter, jag var här med make och dotter för att fira jul.

En natt vaknar jag av att täcket har glidit av mig. Jag fryser, men är yrvaket groggy och ännu inte förmögen att göra något åt det. Konstaterar bara att jag fryser.

Något ögonblick senare lägger någon mitt täcke över mig igen.

Med ens är jag klarvaken. Vem var det? Sätter mig upp i sängen och tittar. En strimma ljus från en gatlykta letar sig in i rummet, och jag kan se att maken ligger i sängen bredvid, blickstilla. Han andas tungt, sover djupt. Så det var inte han.

Jag går upp, tassar in i dotterns sovrum. Hon ligger lika blickstilla i sin säng, sover lika djupt. Snarkar till och med lite.

Vid detta tillfälle fanns det ingen annan i huset. Och det var ingen dröm. Jag var inte hundraprocentigt klarvaken, men så pass vaken att jag VET att täcket låg på golvet. Att jag frös. Och att någon lade täcket över mig igen.

Min första tanke var ”mamma”.

För jag är en ganska öppen människa. Som många andra tror jag att det förmodligen finns Något bortom den verklighet som är synlig för oss. Det är dock inget jag tänker på dagligdags.

Men efter denna händelse kändes det trevligt att tänka på att min snälla, ompysslande mamma kanske fortfarande var lite med i bilden.

Nåväl. Det har gått några år sedan denna händelse, och jag har inte tänkt sådär jättemycket på den.

Förrän igår.

Saken är den att jag inte har kunnat hitta mitt gymkort. Har letat förbrilt överallt i några dagar. I handväskan, gymväskan, i diverse pappershögar, på diverse bord….överallt. Har förbannat min slarvighet. Jag är så bra på att lägga ifrån mig saker hipp som happ nämligen, och ägna små evigheter åt att försöka hitta dem igen.

Speciellt har jag sökt igenom en skål som står på hallbänken. En skål där jag lägger saker som nycklar, busskort och annat man bär med sig in och ut. Har sökt igenom skålen igen och igen och igen.

Och sen, igår morse. Jag hade varit ute och tagit en morgonpromenad. Kommer in igen, böjer mig ner för att snöra upp skorna.

Just i den rörelsen faller min blick på hallbänken.

Och jag ser. Att bredvid skålen, fullt synlig, ligger gymkortet.

Jag ropar till dottern: ”Är det du som har lagt mitt gymkort på hallbänken?” Hon svarar ”Ditt gymkort? Mamma, jag har inte rört ditt gymkort!”

Någon annan än dottern och jag har inte vistats i huset sedan jag blev av med kortet.

Jo, jag vet. Möjligheten finns naturligtvis att kortet har legat där hela tiden. Att jag på något sätt inte har sett det ändå. Men det är helt enkelt inte troligt. Hur i hela friden skulle jag ha missat något så ENORMT SYNLIGT? Det finns inte mycket mer än skålen där på bänken. Som skulle kunna villa bort blicken, menar jag.

Och då, så kommer jag igen att tänka på täcket. Och sedan så tänker jag ännu en gång: ”mamma”.

Igår åt jag middag med en kär vän som också är öppen för fenomen utöver de vanliga. Jag berättade om händelsen, och sa lite skämtsamt att tänk om det är mamma som spökar i huset, jag börjar nästan tro det.

Då frågade vännen om det möjligtvis under sommaren har hänt att jag har sett saker i ögonvrån. T.ex. skuggor som rör sig.

Och det har jag. Flera gånger. I huset och i trädgården. Men så fort jag tittat dit har skuggan smitit. Försvunnit bakom ett hörn eller en buske. Jag har intalat mig själv att det måste ha varit något naturligt fenomen. Ljuset har fallit in på ett speciellt sätt, eller så. Men helt har jag inte kunnat övertyga mig själv om detta.

”Det sägs att skyddsänglar ofta uppenbarar sig så”, säger min vän.

Efter vår middag var det faktiskt lite läskigt att återvända hem till huset i den sena kvällen. Jag skulle tillbringa natten ensam, dottern sov över hos en kompis.

Nu är det morgon. Natten har varit god. Jag är ensam i mitt hus – men ändå inte, känns det som. Och det känns inte hemskt. Det känns bara bra.

Jag får en bild i huvudet. Av min mamma som går omkring och plockar i huset. Som hon brukade göra. Plötsligt hittar hon mitt gymkort på något udda ställe. Hon skakar på huvudet och säger: ”Men Annie. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till med dig! Hur många gånger har jag sagt till dig, egentligen? Lägg alltid saker på samma ställe, så blir du inte av med dem!” Sen lägger hon gymkortet på hallbänken. Så att jag säkert ska hitta det.

Och kanske vill hon inte bara att jag ska hitta kortet och begrunda vikten av att lägga saker på ett och samma ställe, så att man inte blir av med dem jämt och ständigt. Kanske vill hon att denna händelse ska få mig att reflektera över saker och ting. Om ni förstår.

Kanske.

Vad ska jag göra nu då?

20 Aug

Idag behöver inga känsliga tittare varnas. Min arm ser OK ut. Bara lite solbränd, typ. Verkar inte bli några häftiga blåmärken med gula och gröna skiftningar.

Igår skickade jag iväg resterande manusexemplar. Tegelstenen är nu på väg till totalt fyra förlag. Det känns verkligen skönt att ha avslutat detta enligt tidsplaneringen.

Jaha, vad ska jag göra nu då? Börja spåna på något nytt manus? Eller göra något annat? De närmaste månaderna får väl gå åt till att få fotfäste i Shanghai och vardagen att fungera där. Sedan kanske jag ska börja med översättandet igen. Skulle kännas bra att tjäna lite egna pengar igen. Men, som maken alltid så näsvist påpekar: ”alla dina pengar är mina pengar med, kom ihåg att vi är gifta”. Ehhh….så var det med den motivationsfaktorn!

Nej men om man skulle ta sig en powerwalk i det vackra vädret och tänka över det hela. Eller tänka på något helt annat.

Känsliga tittare varnas, dag 2

18 Aug

”Men mamma, det ser ju ut som du bränt dig i solen!” sa dottern när hon granskade min arm i morse.

Jodå. Det kan hon nog ha rätt i.

Armstackaren känns lite öm men är fullt funktionsduglig. Jag vill dock helst inte tappa något hårt på den. Näpp.

I övrigt är det stretching som gäller, enligt naprapaten. Och om några dagar ska jag börja styrketräna underarmen enligt ett program jag har fått.

Beskåda bilden nedan och tyck synd om mig! Nu när jag grimaserar så fint och allt…

När man känner sig lite…skadad…kan man alltid pigga upp sig med lite bus framför kameran. Dottern var med på noterna – vad gör hon inte för att glädja sin gamla mor? Jag säger bara ”sådan dotter, sådan mor ” 😉

Man har inte roligare än man gör sig en regnig dag som denna, gott folk!

Känsliga tittare varnas

17 Aug

Jag måste erkänna att det inte känns helt rätt att publicera det här inlägget.

Men jag kan inte låta bli. Kanske är jag en förfärlig människa. Men det här är så OUTSTANDING osmakligt att…att….ja, vad ska jag säga?

Titta inte på bilden nedan om ni är jättejättekänsliga. Det här är resultatet av att den pigga naprapaten jag går till i dag har gett min tendinos-drabbade underarm en rejäl omgång medelst tvärmassage.

Alltså, jag har aldrig någonsin sett en sån här jävlajätte-blåtira på en arm. Jag är SÅ fascinerad.

Kalla mig skitäcklig, gör det bara, men jag funderar allvarligt på att ta ett foto på eländet varje dag, för att jämföra händelseutvecklingen och kolorationen. Och naturligtvis publicera här på bloggen, hehe! Egocentrerad, petit moi?!? Nähä!

Okej. Here goes. Är det imponerande eller är det imponerande?

P.S. Men visst är tavlorna i bakgrunden söta? 😉

P.P.S. Eftersom jag tyckte så synd om mig idag var jag tvungen att gå och tröstshoppa en Macbook. Som det kan gå…

Mental packning

17 Aug

Jag har börjat packa nu. I huvudet i alla fall. Och valet av kläder som ska med till Shanghai bereder mig ingen ro.

Nej, nu snackar vi inte problem med att få ihop färgkoordinerade stasser eller något annat hemskt ytligt. Nu gäller det kläder för alla väder.

När vi flyttade till Mumbai förra året – förvissade om att vi skulle bo där i flera år framöver – tyckte vi (läs: jag) det var jättesmart att skicka hem vinterkläderna till Sverige. Vad skulle de i den indiska hettan att göra?!?! Tänk så praktiskt att ha allt på plats i det kylslagna Nord när man anländer hem i juletid! Sagt och gjort.

Hrmmmm ja. Nu blev det ju inte en särskilt lång period i Mumbai trots allt. Och grejen med Shanghai är att det blir vinter där med.

Och jag får på inga vägars vis plats med alla stickade tröjor, dunjackor, vinterkängor och dylikt i resväskan.

Pratade med maken om saken igår (han är redan på plats i Kina). Jag sa ”förstår du hur jag har det, egentligen? Va?!?! Nu måste jag ju ut och shoppa en massa varma kläder i höst!!!”

Svaret jag fick var ett ”ja fy tusan” med ett tonfall som formligen dröp av ironi. Samt en diskret påminnelse om vem som förra året hade kläckt den briljanta idén om hemskick av vinterpersedlar.

Jojo.

Just nu sitter jag och tittar ut genom fönstret. Det småregnar, grannens enorma rönnbärsträd lyser rött. Det börjar bli höst. Och det ska bli så skönt att få leva med fyra årstider igen 🙂

En vecka kvar

15 Aug

Attans vad sommaren har gått fort. När jag kom hit i början av juni kändes det som att vi skulle vara här hur läääääänge som helst.

Och nu. Är det bara en vecka kvar innan dottern och jag lämnar Sverige för Shanghai. Vi åker den 23:e augusti.

Som vanligt känns det lite sorgligt att lämna mitt kära lilla hus igen. Men. Det brukar ju stå kvar tills nästa gång jag kommer.

Och jag ser fram emot Shanghai. Det ska bli spännande att lära känna denna stad. Besöket där i våras gav verkligen mersmak.

En viktig sak återstår att göra innan jag lämnar Sverige. Och det är naturligtvis att skicka in mitt romanmanus till några förlag. Just nu ligger ett antal bastanta högar med manusexemplar på skrivbordet. 260 sidor (dvs ett manus) blir rätt mycket i utskrivet skick, duger nästan att styrketräna med faktiskt 😉

Sitter just nu och finslipar följebreven som ska med buntarna. Och sen måste jag ut och leta vadderade kuvert som är stora nog. 

”Men varför mejlar du inte in manuset istället?”, kanske någon undrar. Svaret är att förlagen inte tar emot manus per e-post. Jag vet inte varför. Men kan gissa att de vill spara på sina utskriftskostnader, och det kan jag i och för sig förstå. De får ju in drivor med obeställda manus (likt mitt…hrmmm….) och vem gitter sitta och läsa alla dem på skärm? För jag tror faktiskt att de manus som kommer in faktiskt läses, även om jag inte tror att alla läses från början till slut.

Nåväl. På den vägen är det.

%d bloggare gillar detta: