Jag måste få berätta

21 Aug

Ja, det måste jag. Få berätta.

Att nu har det hänt igen, här i mitt hus. Något som jag inte kan förklara. Och vet ni vad? Det känns riktigt bra, på något sätt. I alla fall nu när jag har kommit över den första skräcken.

Jag vet inte om jag bloggat om den första oförklarliga händelsen. Så jag drar den i korthet nu.

Lite bakgrundsinfo för nytillkomna läsare först. Det hus som vi bor i när vi är i Sverige var mina föräldrars. Jag tog över det när de gick bort 2006.

Nåväl. Tillbaka till den första oförklarliga händelsen. Den tilldrog sig en vinter, jag var här med make och dotter för att fira jul.

En natt vaknar jag av att täcket har glidit av mig. Jag fryser, men är yrvaket groggy och ännu inte förmögen att göra något åt det. Konstaterar bara att jag fryser.

Något ögonblick senare lägger någon mitt täcke över mig igen.

Med ens är jag klarvaken. Vem var det? Sätter mig upp i sängen och tittar. En strimma ljus från en gatlykta letar sig in i rummet, och jag kan se att maken ligger i sängen bredvid, blickstilla. Han andas tungt, sover djupt. Så det var inte han.

Jag går upp, tassar in i dotterns sovrum. Hon ligger lika blickstilla i sin säng, sover lika djupt. Snarkar till och med lite.

Vid detta tillfälle fanns det ingen annan i huset. Och det var ingen dröm. Jag var inte hundraprocentigt klarvaken, men så pass vaken att jag VET att täcket låg på golvet. Att jag frös. Och att någon lade täcket över mig igen.

Min första tanke var ”mamma”.

För jag är en ganska öppen människa. Som många andra tror jag att det förmodligen finns Något bortom den verklighet som är synlig för oss. Det är dock inget jag tänker på dagligdags.

Men efter denna händelse kändes det trevligt att tänka på att min snälla, ompysslande mamma kanske fortfarande var lite med i bilden.

Nåväl. Det har gått några år sedan denna händelse, och jag har inte tänkt sådär jättemycket på den.

Förrän igår.

Saken är den att jag inte har kunnat hitta mitt gymkort. Har letat förbrilt överallt i några dagar. I handväskan, gymväskan, i diverse pappershögar, på diverse bord….överallt. Har förbannat min slarvighet. Jag är så bra på att lägga ifrån mig saker hipp som happ nämligen, och ägna små evigheter åt att försöka hitta dem igen.

Speciellt har jag sökt igenom en skål som står på hallbänken. En skål där jag lägger saker som nycklar, busskort och annat man bär med sig in och ut. Har sökt igenom skålen igen och igen och igen.

Och sen, igår morse. Jag hade varit ute och tagit en morgonpromenad. Kommer in igen, böjer mig ner för att snöra upp skorna.

Just i den rörelsen faller min blick på hallbänken.

Och jag ser. Att bredvid skålen, fullt synlig, ligger gymkortet.

Jag ropar till dottern: ”Är det du som har lagt mitt gymkort på hallbänken?” Hon svarar ”Ditt gymkort? Mamma, jag har inte rört ditt gymkort!”

Någon annan än dottern och jag har inte vistats i huset sedan jag blev av med kortet.

Jo, jag vet. Möjligheten finns naturligtvis att kortet har legat där hela tiden. Att jag på något sätt inte har sett det ändå. Men det är helt enkelt inte troligt. Hur i hela friden skulle jag ha missat något så ENORMT SYNLIGT? Det finns inte mycket mer än skålen där på bänken. Som skulle kunna villa bort blicken, menar jag.

Och då, så kommer jag igen att tänka på täcket. Och sedan så tänker jag ännu en gång: ”mamma”.

Igår åt jag middag med en kär vän som också är öppen för fenomen utöver de vanliga. Jag berättade om händelsen, och sa lite skämtsamt att tänk om det är mamma som spökar i huset, jag börjar nästan tro det.

Då frågade vännen om det möjligtvis under sommaren har hänt att jag har sett saker i ögonvrån. T.ex. skuggor som rör sig.

Och det har jag. Flera gånger. I huset och i trädgården. Men så fort jag tittat dit har skuggan smitit. Försvunnit bakom ett hörn eller en buske. Jag har intalat mig själv att det måste ha varit något naturligt fenomen. Ljuset har fallit in på ett speciellt sätt, eller så. Men helt har jag inte kunnat övertyga mig själv om detta.

”Det sägs att skyddsänglar ofta uppenbarar sig så”, säger min vän.

Efter vår middag var det faktiskt lite läskigt att återvända hem till huset i den sena kvällen. Jag skulle tillbringa natten ensam, dottern sov över hos en kompis.

Nu är det morgon. Natten har varit god. Jag är ensam i mitt hus – men ändå inte, känns det som. Och det känns inte hemskt. Det känns bara bra.

Jag får en bild i huvudet. Av min mamma som går omkring och plockar i huset. Som hon brukade göra. Plötsligt hittar hon mitt gymkort på något udda ställe. Hon skakar på huvudet och säger: ”Men Annie. Ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till med dig! Hur många gånger har jag sagt till dig, egentligen? Lägg alltid saker på samma ställe, så blir du inte av med dem!” Sen lägger hon gymkortet på hallbänken. Så att jag säkert ska hitta det.

Och kanske vill hon inte bara att jag ska hitta kortet och begrunda vikten av att lägga saker på ett och samma ställe, så att man inte blir av med dem jämt och ständigt. Kanske vill hon att denna händelse ska få mig att reflektera över saker och ting. Om ni förstår.

Kanske.

Advertisements

14 svar to “Jag måste få berätta”

  1. frunatmaken lördag, 21 augusti , 2010 den 7:58 f m #

    Jag har på en del ställen haft den där känslan av att inte vara ensam men helt utan obehag. Om där finns någon är det ingen som vill mig illa. Nu är jag en i många avseenden naturvetenskapligt sinnad människa och tror hellre på den naturliga förklaringen än den övernaturliga men känslan av att inte vara ensam, att någon ”ser efter en”, den kan väl inte vara fel?

    • annieverse lördag, 21 augusti , 2010 den 9:24 f m #

      Nej, den känslan tycker jag bara man ska vara tacksam för!

  2. Victoria lördag, 21 augusti , 2010 den 10:16 f m #

    Nog låter det som om det är din mamma, alltid! Vilket härligt, mysrysligt inlägg! Kramar//Vic

    • annieverse lördag, 21 augusti , 2010 den 2:45 e m #

      Vic: tack 🙂

  3. anne lördag, 21 augusti , 2010 den 10:59 f m #

    Nog är jag också som Selma, övertygad om att det finns en naturlig förklaring, men OM man kunde så nog skulle jag också fortsätta se om mina barn efter att jag dött, utan minsta tvekan.

    • annieverse lördag, 21 augusti , 2010 den 2:46 e m #

      Ja, det skulle jag också vilja! Förmodligen mer än min dotter skulle önska, haha!

  4. carina/sinneskatten lördag, 21 augusti , 2010 den 2:55 e m #

    Det klart att din mamma tittar till och pysslar om dig.
    Och precis som du säger är man en öppen sinnad människa så känner man av det.
    Sen är det ju upp till var och en att tro vad man vill.
    Här hos oss har jag en klocka som är efter farfar den dras upp en ggr i veckan med nyckel. På urtavlan finns två ett för urverket och ett för ”digelidången” och om den skulle vara igång skulle jag få spader, den slår en ggr i halvtimmen.
    Så för att vi inte av misstag skall vrida upp den så sitter det en teip bit över hålet.
    Men se i bland så slår den i alla fall fast den inte är uppdragen, jag är helt övertygad om att det är farfar som gör sig påmind.

    • annieverse söndag, 22 augusti , 2010 den 5:18 f m #

      Vad häftigt med klockan, Carina! Jag sätter också en peng på att det är farfar som busar 😉

  5. Elisabeth lördag, 21 augusti , 2010 den 8:32 e m #

    Det låter mysigt, på något sätt. Själv har jag aldrig direkt varit med om något liknande, men en gång för länge sedan, när en för mig mycket kär häst skulle avlivas, då tittade den där hästen på mig på ett oerhört speciellt sätt. Det är svårt att förklara, men det var som att hon ville trösta. Låter säkert helt absurt i återberättad form, men ändå.

    • annieverse söndag, 22 augusti , 2010 den 5:20 f m #

      Nej Elisabeth, jag tycker inte alls det låter absurt. Vilken vacker upplevelse det måste ha varit, mitt i sorgen.

  6. Lotta söndag, 22 augusti , 2010 den 10:55 f m #

    Vilket fint inlägg! Jag tror absolut att någon vakar över dig 🙂
    I min särbos förra radhus i Dalby hände också lite underliga saker. En natt såg jag exempelvis en liten flicka i nattlinne fullt tydligt, och särbon såg henne också några år senare. När han sålde sitt radhus funderade jag mycket på flickan. Stannade hon kvar där i Dalby eller kommer vi få se henne igen???
    Kramar och hoppas resan till andra sidan jorden går bra!

    • annieverse måndag, 23 augusti , 2010 den 5:50 f m #

      Nej men Lotta, vad häftigt! Blev ni rädda när ni såg flickan? Har du ”sett” saker tidigare?
      Kram!

  7. Haydee söndag, 22 augusti , 2010 den 2:44 e m #

    Härligt inlägg! Själv här jag inte varit med om något sådant, i alla fall inte så att jag blivit medveten om det.

    Däremot hade jag två kompisar i Stockholm som båda hade många liknande historier att berätta. Där var det iofs inte mamman som vakade, och den ena kompisen tyckte att det hela var lite obehagligt. I hennes fall handlade det om dörrar som stängdes och öppnades ”av sig själv” och uppringda samtal från hemtelefonen som ingen egentligen kunnat ringa.

    Den andra kompisen berättade om sin dåvarande flickvännens hem där katterna börjat följa något med sin blick och växter som skakats och ett fall var när en bokhylla hållit på att falla ner på flickvännens lillasyster som stod framför hyllan, men plötsligt hade ”någon” knuffat undan henne.

    Skönt att din mamma tar hand om huset under tiden ni är borta.. 😉 Trevlig och säker resa!!!! Jag ser fram emot rapportering från Shangai!! Ha det så bra!

    • annieverse måndag, 23 augusti , 2010 den 5:51 f m #

      Elisabeth: åh, vilka kalla kårar-berättelser….
      Jag undrar lite om mamma tänkte hänga på till Shanghai eller om hon stannar här och städar åt Unga Fröken Inneboende 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: