Själen har nog inte riktigt hängt med

21 Jun

Hej, hej, HEJ. På er alla.

Jo, jag lever än. Och har hälsan (fast jag åkte på något konstigt magvirus för några dagar sedan, är dock kurerad nu.).

Men. Jag har varit jättetrött den senaste veckan. Det har varit så mycket praktiskt att ta tag i sedan vi anlände till Sverige. Allt från storhandlande, tandläkarbesök och ytterdörrmålande till studentskivefest, vänträffar, utfodrande av dotterns kompisar, naprapatbehandling och ogräsrensning. Samt en del annat.

Och mitt i alltihopa känns det som att jag landat på månen och är helt lost.

Det känns som om jag inte hunnit lämna mitt ”Indien-jag” och ikläda mig mitt ”Sverige-jag”. För det gick så fort. En flygresa bara. Sedan var det bara att kasta sig in i sitt gamla medelsvenssonliv. Vilket är något HELT annat än mitt Indienliv.

Och själen och känslorna har väl inte riktigt hängt med.

Jag är inte på långt när mitt gamla, effektiva Sverige-jag. Jag glömmer saker hela tiden, kan inte organisera mig. Känns som om jag yrar från det ena till det andra utan att få något gjort på riktigt. Blir stående framför köksfönstret, försjunken i tankar, medan solen försvinner och nästa lilla regnskur tar vid. Så som sig bör här i Sommarsverige.

Och det jag mest av allt vill ägna mig åt i sommar, nämligen sitta och fila på min berättelse, det har jag inte ens hunnit börja med. Har inte haft minsta chans. Vilket gör mig frustrerad – trots att jag vet att sommaren är lång och att jag kommer att ha plenty of time till det med.

Det vore fint om jag kunde inse att man inte måste göra allt på samma gång. Verkligen fint. Men ibland är det svårt, speciellt om man är uppfostrad till att vara en duktig flicka.

Och ibland är det svårt att säga nej, när vänner och släkt hör av sig och frågar ”men kan vi inte träffas snart?”, ”en liten fika på stan kanske?”, och så vidare.

Men just nu svarar jag antingen nej, eller så svarar jag inte alls. Jag orkar inte.

Det finns en annan anledning till att jag inte gitter träffa mer än ett fåtal individer för tillfället. Jag har så mycket tankar och känslor och upplevelser från Indien som snurrar runt i skallen på mig, och som liksom inte ”passar in” här. Jag vet inte hur jag ska förmedla dem. Jag vet inte om det finns något intresse från motpartens sida att ta del av dem. Eller om motparten ens KAN ta del av dem. Inte för att motparten är dum eller totalt ignorant. Men på frågan ”hur var det egentligen i Indien?” kan det hända att jag kläcker ur mig saker som är väldigt svåra att ta till sig för någon som aldrig har bott någon annanstans i västerlandet. Det vet jag, eftersom jag har upplevt det. Och det är oerhört frustrerande. Det alstrar en känsla av maktlöshet som gör mig så oändligt trött. Dränerar mig på energi. Och gör mig allmänt ledsen.

Men, men. Det blir väl bättre med tiden. Jag har trots allt jobbat undan ett antal ”måsten”, det känns skönt. Jag siktar horisonten, liksom. Och eftersom dottern åkt på mitt magvirus hat tempot gått ner här hemma. I lördags tillbringade vi hela dagen framför teven, njutandes av det überromantiska kronprinsessbröllopet. Det var mysigt. Idag har vi lagt pussel tillsammans, och snart ska jag hjälpa unga damen att ladda in bilder från mobilen till datorn. Lugnt och skönt.

Tja. Nu ska jag ge mig ut en sväng i verkligheten. Handla kaffe, bröd och toapapper.

Det ska jag nog kunna hantera.

Advertisements

18 svar to “Själen har nog inte riktigt hängt med”

  1. frunatmaken måndag, 21 juni , 2010 den 4:27 e m #

    Det klart att det måste ta en stund att landa. Utan att ha den blekaste aning egentligen om hur det är förutsätter jag att det är annorlunda och att det därmed tar tid att ställa om och att hitta de där lagoma svaren på hur det är, Indien.

  2. annieverse måndag, 21 juni , 2010 den 4:35 e m #

    Frunatmaken: huvudet på spiken, det kommer att ta tid innan jag kan formulera några lagoma svar. Alltihopa måste sjunka undan lite först.

  3. eastcoastmom, USA måndag, 21 juni , 2010 den 4:45 e m #

    Åh vad jag förstår dig! Efter många år utomlands, 14 år nu, är våra bästa vänner i Sverige hemvändande utlandssvenskar. Jag tycker om våra vänner som bara bott i Sverige också, men med expats eller fd expats har man så mycket gemensamt direkt. Man är inte konstig eller skrytsam om man refererar till sitt liv utomlands. (vad ska man annars prata om? det är mitt liv sen 1996.)

    Kram på dig!

  4. Brysselkakan måndag, 21 juni , 2010 den 4:53 e m #

    Känner igen mig! Fast jag bara hade en mini-variant av vad du känner när vi var i Stockholm förra helgen. Förstår precis! Allt kändes helt… konstigt! Men nu vet jag vad jag har att vänta när vi om en månad ska vara i Sverige två veckor!
    Så ta det lugnt, du hinner med vad du ska, jag lovar!

  5. Elisabeth måndag, 21 juni , 2010 den 6:03 e m #

    Jag förstår dig! Det är förvisso egentligen inte jämförbart, men när jag kom hem från Österrike/Tyskland kände jag verkligen att ingen förstod vad jag menade när jag pratade om… ja, hur konstigt det var med Sverige. Inte jämförbart som sagt, men känslan av att folk inte förstår är nog ändå ungefär densamma.

  6. annieverse måndag, 21 juni , 2010 den 6:05 e m #

    eastcoastmom: åh, tack för detta!!! Ja, det ÄR speciellt att vara utlandssvensk. Och oavsett vilka länder vi har bott i så har vi en del gemensamma erfarenheter. Precis som du känner jag att jag har mer gemensamt med utlandssvenskarna i vänkretsen än de som blivit kvar i Sverige. Jag vill för allt i världen inte förlora mina ”svensk-svenska”, alldeles underbara vänner, men vissa väldigt viktiga saker/erfarenheter kan jag tyvärr inte dela med dem.

  7. annieverse måndag, 21 juni , 2010 den 6:06 e m #

    eastcoastmom igen: kram tillbaka, förresten =)

  8. annieverse måndag, 21 juni , 2010 den 6:08 e m #

    Brysselkakan: skönt att höra att du känner dig lite förberedd! Tja, att vara utlandssvensk är lite speciellt…allt från känslor av vad ”konstigt” allting känns när man är hemma i det som borde vara så förtroget, till all prestationshysteri, allt man ”borde” hinna med…
    Hoppas du får det HÄRLIGT när du kommer hem i alla fall 🙂

  9. annieverse måndag, 21 juni , 2010 den 6:10 e m #

    Elisabeth: nja, du har lite fel, för jag tror att det är jämförbart ändå 😉
    Det spelar ingen roll vilket land/vilken kultur man har vistats i, vissa upplevelser har vi utlandssvenskar gemensamt….just den här frustrationen när man försöker få vänner därhemma att förstå att allt faktiskt inte fungerar/är organiserat som i Sverige…

  10. Catrin måndag, 21 juni , 2010 den 9:35 e m #

    Ja, jag tyckte det tog bra länge att ”landa” i Sverige efter bara 2 1/2 år i Seoul. Det ploppar upp saker i huvudet hela tiden och det är svårt att referera till händelser som skedde i SydKorea. Det blir verkligen inte greppbart för mina svenska vänner. Som tur har man massa forum att skriva av sig på =)
    Energikramar från
    Catrin

  11. Cicci tisdag, 22 juni , 2010 den 8:05 f m #

    Jag minns hur det var när jag flyttade till Sverige som barn – jag undrade länge ”när ska vi hem till Etiopien?” och nu 35 år senare har ser jag Skåne som ”hemma”

  12. Haydee tisdag, 22 juni , 2010 den 5:12 e m #

    Även jag tror mig förstå precis vad du menar. Ok, nu är det inte i Indien jag bott, men jag märker det ändå direkt när jag kommer hem till Finland, att livet jag haft i Sverige/Tyskland inte går att förmedla till vänner och släktingar. T.o.m. inom familjen blir det missförstånd och jag får känslan av att ha blivit uppfattad som skrytsam och konstig som det sägs i en kommentar här ovan.

    Ditt andra problem, det med att inte kunna ta det lugnt, kan jag tyvärr inte alls känna igen härifrån.. jag gör absolut ingenting när jag är hemma i Finland.. 🙂

    Så, ta ett djupt andetag och NJUT!!! 🙂

  13. allatalarsvenska onsdag, 23 juni , 2010 den 1:28 e m #

    Ibland känner jag mig som Stina i Saltkråkan och hennes ”hemma på vår gata i stan” när jag berättar om saker som hänt när jag bott utanför Sverige. 🙂

    Det stör mig ibland att folk tror att livet utanför Sverige är så glassigt. ”När jag bodde i Frankrike” är det som verkar trigga folks fantasier om sus och dus mest, men jag som var där vet att det var knapert studentliv…

  14. Peter Harold onsdag, 23 juni , 2010 den 2:20 e m #

    Det är i såna här lägen man inser hur förtvivlat stor jorden ändå är. Det ena landet är inte det andra likt.

    Fast ditt mentala bagage kanske är en tillgång när du sätter dig ner för att skriva. Jag kan bara gissa, men jag tror att dina karaktärer lär bli väldigt intressanta av en författarinna som har både svenska och indiska referenser (vid sidan av de tyska och koreanska och gud vet vilka andra länder du hunnit bo i sedan jag började besöka din UFO-blogg).

    Sedan ställer ju skrivandet krav på sociala offer. Hade jag haft en bred vänkrets utöver Internet hade jag nog aldrig kunnat hålla på med att skriva så mycket som jag gör. Har man självgående barn, eller en unge som bara gillar att titta på animefilmer och sitta och teckna under hela dagen, får man också en hel del värdefull skrivartid. Fast det kanske är värt att förlora tid på skrivandet när man ändå har familj och vänner här och nu, och inte vet hur länge de varar.

  15. Lotta lördag, 26 juni , 2010 den 9:18 f m #

    Jag förstår att du är vilsen. Jag har aldrig varit i Indien, eller utanför Europa för den delen, och jag kan bara ana vilka kulturkrockar du varit med om. Sen detta med att flytta igen – det är ju väldigt stora saker som händer i ditt liv just nu. Jag tror att du får försöka ta hand om dig och de dina bara, låta allt annat vänta tills du känner dig redo.

    Jag kan känna igen mig i din beskrivning. Jag är ju ofta i min gamla hemstad Västerås där jag har kvar stora delar av min släkt och flera vänner. När jag är där hittar bilen av sig själv och jag är liksom hemma trots att mycket har förändrats och jag numer känner mig skånsk. Sen när jag ska åka hem till Helsingborg igen hamnar jag i ett slags vakum där jag åker hemifrån för att åka hem. Jag brukar alltid vara väldigt nere i några dagar efter att jag kommit hem. Jag kan känna en slags rotlöshet som inte är så lätt att hantera alltid.

    Varma midsommarkramar från Lotta!

  16. annieverse lördag, 26 juni , 2010 den 8:08 e m #

    Catrin: men 2 !½ år är ju inte så kort tid…och visst är det skönt att man har diverse forum att avreagera sig på 🙂

    Cicci: ah, så du har landat i Skåne trots allt?

    Haydee: jag tror att dina erfarenheter är fullt jänförbara, absolut! Det är samma fenomen, oavsett om det är Indien eller Sverige/Tyskland…
    ….och nu har jag faktiskt börjat ta det lugnt och göra ingenting, jag med 😉

    allatalarsvenska: javisst, det där med att utlandslivet är sååååå glassigt, haha! Tja, även om vi hade både hemhjälp och chaufför i Indien upplevde jag livet där betydligt ”bökigare” och mer arbetsamt än här hemma…

    Peter: hoho, vet du vad, efter sju års utlandsliv har jag nog stoff till både en och flera romaner….får bara försöka ta mig tid, sätta mig ner i stillhet och sortera alla dessa intryck…
    Alltså, jag har någon vansinnig illusion om att jag både ska hinna med det sociala och skrivandet. Har en ganska stor vänkrets och är ibland frustrerad över att inte hinna med dem jag gärna vill umgås med i den utsträckning jag skulle vilja – men jag måste begränsa mig eftersom skrivandet betyder åtminstone lika mycket….

  17. annieverse lördag, 26 juni , 2010 den 8:12 e m #

    Lotta: åh, jag tror att du upplever rätt så mycket samma sak som jag….ibland kanske det inte är så stor skillnad på Västerås och Mumbai trots allt 😉
    Man känner igen sig när man kommer ”hem” men ändå inte…och när man återkommer till den nya bostadsorten så känns den förtrogen och hemlik, men åndå…hmmmm…tja, det är svårt det där….
    Ja, det är stora grejer på gång för min del nu, en flytt är ju stor i sig, men när man flyttar från ett land (som inte ens är ens hemland) till ett annat så är det en ännu större grej på många plan (allt från det känslomässiga till all byråkrati). Du har rätt i att det bästa är att fokusera på det lilla livet, de närmaste, den basala vardagen. Ska verkligen försöka!
    Ha en härlig fortsatt sommar du med!!!

  18. anne söndag, 27 juni , 2010 den 7:26 f m #

    Med ett fåtal undantag, så tror jag att den som frågar ”Så hur var det i Långtbortistan”, egentligen inte vill veta. Vill, kanske inte är så snällt sagt, men frågan kommer mer av artighet än verkligt intresse. Om det sedan är för att man faktiskt inte kan ta till sig, för som i ditt fall nu; hur tar man till sig Indien med mindre än att man varit dit, eller vilket annat land som helst, med det blir litet av Stina-upplägg från en själv (som någon skriver här ovan). Vilken mening…

    Kanske. Kanske skulle du skriva ner det du känner och tänker just nu, så att det inte går förlorat? När du väl har landat kanske dessa känslor du nu har inte blir lika tydliga. Kanske behöver du dem i ditt fortsatta skrivande?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: