Mor-dotter-tvist om bling-bling

Det känns VÄLDIGT udda, måste jag säga. Att min elvaåring plötsligt – hur i hela friden gick det till?!? – har samma skostorlek som jag.

Tänk. För bara ett litet, litet, tag sedan. Dessa pyttepyttepyttesmå snutt-fötter. Bara några centimeter långa (hon var prematurfödd i vecka 32 och tillväxthämmad).

Ja du milde.

I förra veckan var det något hallabaloo på hennes skola. Där är det så att varje år får femteklassarna dela in sig i grupper och göra en ”Exhibition” på något tema. De får samarbeta, tre-fyra stycken, om att göra en presentation på teman som t.ex. ”Medicinska landvinningar under 1900-talet” eller ”Telefonins utveckling”. Eller något helt annat. Mycket planscher och powerpoint och broschyrer och annat blir det.

Hur som helst. Kulmen är den kväll då eleverna ska presentera sina verk för sina föräldrar. Det är mycket nerver och bildspel och strejkande bakgrundsmusik, svettiga handflator, innovativa skulpturer och gudvetallt. Och många barn som vill vara finklädda, kvällen till ära. Däribland min dotter.

På eftermiddagen valde hon sin favoritklänning. Och sen kom krisen. Då hon upptäckte att fasen, hon har ju inga passande skor till!

Dottern har nämligen bara tre par skor. Ett par crocs, ett par jätteslitna flipflops, och ett par gympadojor. Hon tyckte inga av dessa passade till sin piffiga kinesiska sidenklänning. Och jag var väldigt böjd att hålla med.

Så. Nöden har ingen lag, vi hann inte rusa ut och köpa något passande. Hon fick låna ett par glitter-å-glamour-flipflops av sin ömma moder. Den ömma modern tänkte att de förmodligen var för stora, men att barnet till nöds kunde manövrera sig fram med dem på fossingarna. De glittrade så grant, det kunde ju vara värt besväret.

Döm om den ömma moderns förvåning då flipflopsen passade barnet PERFEKT.

”Dom är så fina, och nu är dom mina, haha!” utbrast det lyckliga barnet. Varpå jag sa ”det kan du bara glömma, snuttan lilla. Du ska vara glad för att du överhuvudtaget får låna dem.” Varpå det lilla spöket pep ”Men dom är ju jättesnygga på mig.” Varpå jag sa ”dom är MINA, det är jag som är mamma och jag som bestämmer, och förresten är jag är större och betydligt starkare än du (varpå jag spände mina biceps och därvidlag skänkte min PT en tacksamhetens tanke).  Varpå den kvicktänkta lilla människan hävde ur sig ”men haha, jag har vassare tänder än du, för mina är så mycket nyare än dina!”

Hrmmm. På den vägen är det. Efter ännu en stunds käftande TROR jag att vi har kommit överens om att vi får låna skodonen av varandra.

Det är dom här bling-blingiga sakerna tvisten gäller.

I övrigt kan jag förtälja att Exhibition-kvällen var en succé.