Åt helvete med Indienromantiken!

3 Mar

Håll i er nu gott folk, för nu blir det ett svavelosande inlägg som jag har gått och klämt på väldigt länge.

Jo. Alltså. Ju längre jag vistas här i Mumbai, desto tröttare blir jag på den romantiserade västerländska bilden av Indien. Allt det där rosenröda snacket om att Indien är så spirituellt och fascinerande färglatt och spännande mångkulturellt och mångfacetterat, och hur glada och vänliga indierna är och yada-yada-yada. Plattityder som alltsomoftast yttras av turister som har druckit billig öl och yogat på Goas stränder, fotograferat varandra på den där vita bänken utanför Taj Mahal, ridit på kamel i Rajastan och jagvetintevad. (En brasklapp: det här gäller inte ALLA Indienturister…)

Märk mina ord: jag är inte trött på Indien. Men väl på många västerlänningars naivitet. De som ser vad de väljer att se, det som passar in i deras sagoboksbild.

För vad vet de egentligen om hur indier har det? Hur de lever sina liv? Bryr de sig överhuvudtaget, eller är de mest intresserade av att ta med sig hem intrikata filosofier från någon strandguru, en kropp som är behagfullt trött av diverse vederkvickande ayurvediska behandlingar, billiga kryddor, rökelse och vackra kuddöverdrag att komplettera Ikea-inredningen med därhemma, och kanske några piffiga sjalar? Har de någon som helst uppfattning om hur det är att leva på trottoaren och tjäna ihop lite pengar genom att för hand sortera folks sopor, som sopbilarna nattetid vräker ut några centimeter från familjens kokkärl? Eller hur det är att vara en sexåring unge från slummen som blir bortrövad av någon maffialiga och tvingas gå och tigga i gatukorsningarna? Hur det är att vara medelklassindier och dag efter dag behöva betala vägtullar när man ska till och från jobbet, pengar som borde gå till att reparera de pinsamt dåliga vägarna, men som aldrig någonsin gör det? Hur det är att ha en dröm om att starta ett eget litet företag men inse att man aldrig kommer att kunna göra det, för då behöver man betala så in i helvete mycket mutor till höger och vänster att man aldrig kommer att kunna livnära sig på verksamheten? Hur det är att inte kunna gifta sig med den man helst vill, för att vederbörande tillhör fel kast och ens familj och hela sociala krets kommer att frysa ut en om man trots allt gör det? Hur det överhuvudtaget är att vara indier, ha en dröm om att få åka på semester till Europa men att inte få visumansökan beviljad, eftersom det är en allmänt vedertagen europeisk sanning att indier bara är ute efter att ta sig utomlands för att tjäna pengar och sno jobb från européer?

Och de andra grejerna då…det mångkulturella…visst, visst. Här i Mumbai ser man allt från damer i niqab/burka till hinduiska präster och allt där emellan. Spännande, spännande. Och på ytan ser det fredligt ut. Men 1992-93 slaktade hinduer och muslimer varandra i slummen. Jag vet hinduer som än idag vägrar köra genom vissa muslimska områden. De är för rädda. En inte alldeles för långsökt tanke är väl att det finns muslimer som skyr vissa hinduiskt dominerade områden som pesten.

Det spirituella…skulle inte falla mig in att påstå att det inte finns verkligt spirituella indier. Men det är inte det som jag ser mest i vardagen. Vad jag ser är spiritualitet som en sales pitch. En reklamslogan. Ett sätt att tjäna pengar, vinna sympati, ta sig framåt, uppåt. I politiken eller affärslivet. Till exempel.

Det glada och vänliga…jovisst. Det gillar jag med. Men jag gillar inte att aldrig veta om det är ärligt menat, utan baktanke, eller om du förväntas betala 100 rupies extra för det. Det tar tid att komma underfund med vem man kan lita på här. Och en annan sak: det skär i hjärtat på mig när någon berättar om sina vedermödor och livssorger, men när vederbörande i nästa andetag skrattar, samtidigt som jag kan se hur tårarna hotar välla fram i hennes/hans ögon.

Om Mumbai specifikt läste jag, innan jag kom hit, en artikel, skriven av en västerlänning. Minns tyvärr inte längre vem. Hursomhelst hyllade skribenten Mumbaiborna för deras energi, drive, gnista och entusiasm. För deras förmåga att få sina liv att fungera drägligt mitt i detta genomkorrumperade, oorganiserade, överbefolkade kaos. Först, när jag kommit hit, höll jag med. Det är ju helt otroligt vad folk får till det med sina vardagsliv, trots allt. Men ju mer jag tänker på det undrar jag om denna fantastiska förmåga att inrätta sig och få ”det lilla livet” att fungera drägligt verkligen är så positiv. Fan, att folk finner sig i dessa förhållanden! De borde gå samman och sittstrejka istället allihopa, vägra att försöka trolla med knäna vareviga dag! Tills den korrupta eliten inser att de inte har något att hämta och ger upp.

Ja, jag vet. Nu är jag lika mycket uppe i det blå som diverse yogafrälsta dreadlock-backpackers i Goa och penningstinna medelålders amerikanska turister som sitter tryggt härbärgerade på lyxiga resorts någonstans i det vackra Kerala. Så på sätt och vis är jag väl inte bättre än vad de är.

För att det här inlägget inte ska bli alldeles för deprimerande publicerar jag här en bild på en tuff skooterdam som uppenbarade sig på macken när vi skulle tanka häromsistens. Tycket hon såg så piffig ut.

Ja, och förresten…jaghar en liten fråga till min värderade bloggläsarförsamling: är ni intresserade av fler bedrövligt skakiga videosnuttar från everyday life in Mumbai? Har filmat några till på sistone,  men om ni bara blir sjösjuka av dem så tänker jag inte plåga er med att lägga ut några länkar.

16 svar to “Åt helvete med Indienromantiken!”

  1. anne onsdag, 3 mars , 2010 den 8:25 e m #

    Tack för ett fantastiskt inlägg. Det tar tid att börja ana vad som döljer sig i tillvaron, inget man ser som turist eller tillfällig besökare.

  2. Victoria onsdag, 3 mars , 2010 den 9:26 e m #

    Det här har jag också funderat på, jag tror att alla som bor utomlands stöter på detta fenomen förr eller senare, men jag tror att det blir extra tydligt för dem som bor i ett ”U-land”. Som turist kommer man och ser som du så riktigt skriver, bara det fina och vackra i det landet du besöker. Man har semester, blir servad och landet är ju underbart!! Lyckos dem som bor där! För invånarna är det något helt annat. När man bor på ett ställe ser man vardagen, inte bara det glammiga semesterlivet som turisterna ser.

    Jag kan till exempel tänka mig att en stor del av Sveriges TV-tittande befolkning tror att hela Florida ser ut som på Star Island och att alla går i bikini jämnt.

    Så, om jag tillåter mig att raljera lite så kanske vi, som bloggande utlandssvenskar, får ta detta som vår mission här i livet; att visa resten av världen hur det egentligen är i det landet vi bor. Visa att hela Indien inte är som ett All-inclusive i Goa, att det inte är lika flashigt överallt i Florida som på South Beach, att det faktiskt är elände, orättvisor och dåligt väder även på ställen som medelSvensson betraktar som otroligt exotiska.

    Kram!//Vic

  3. Ia onsdag, 3 mars , 2010 den 10:40 e m #

    Bra att du ryter till.

  4. annieverse torsdag, 4 mars , 2010 den 2:44 f m #

    anne: jag är verkligen glad att du uppskattade inlägget =)

    Vic: åh, så klokt du skriver. Så känner jag faktiskt också. Att vi bloggande utlandssvenskar har en viktig uppgift att fylla. Ibland blir jag alldeles matt av de snäva perspektiv folk därhemma har på saker och ting, och den naiva synen på sin omvärld. Jag blir glad om jag kan skaka om någon, jag tror det är nyttigt att bli omskakad.
    Men menar du VERKLIGEN att du inte hasar omkring i bikini heeeela tiden?!? 😉
    Kram!

    Ia: tack.

  5. frunatmaken torsdag, 4 mars , 2010 den 6:25 f m #

    Inte för att jag har någon vidare erfarenhet av utlandsboende men det klart att det måste vara en helt annan sak att bo än att turista. Jag såg en snutt av ”Korrespondenterna” på SVT om trafiksituationen i Mumbai och ja, vad ska man säga. Jag tänker på våra samtal i Argentina med familjen där vi bodde som så tydligt blottade en skillnad i hur man ser på staten och det allmänna. Hur man tror att man kan åstadkomma samhällsförändringar och hur man gör för att försöka. Visst man måste få det att fungera i väntan på en bra kollektiv lösning av t ex sjukvård eller infrastruktur men som du säger den förmågan att pussla ihop det kanske hindrar att det sker.

  6. Peter Harold torsdag, 4 mars , 2010 den 8:02 f m #

    Jag har samma upplevelse av Thailand. Jag kände inte igen landet som beskrevs i turistbroschyrerna. Å andra sidan var jag aldrig i någon turistort. Att skildra ett folkslags mentalitet är nog aldrig lätt.

    Däremot skall jag studera Indien – från min läsfåtölj. Har ett par decimeter äldre litteratur om Indien som är mer vetenskaplig än avsedd att locka turister. Har en roman i bakhuvudet som jag måste skriva ner. 1800-tal? Javisst. Som vanligt!

  7. Lotta torsdag, 4 mars , 2010 den 8:25 f m #

    Ja, det är ju det här vi vill veta! OCKSÅ! Att läsa din blogg är ju som att få en liten inblick i hur det är att leva på en annan och helt annorlunda plats. Och det är ju vardagen som är så inressant och som man som turist aldrig kan få på samma sätt. Min enda erfarenhet av Indien är annars vänners berättelser om stränder och yoga (precis som du säger!), mina (förmodligen priviligierade) indiska studenters berättelser och Karina Rydbergs betraktelser i ”Den högsta kasten”.
    Tack för ett mycket fint och tankeväckande inlägg! Och jag tittar gärna på fler videosnuttar!!!

  8. annieverse torsdag, 4 mars , 2010 den 10:18 f m #

    Frunatmaken: att vägar inte underhålls som de borde, och att infrastrukturen är underdimensionerad (milt sagt) torde till stor del på att pengarna som avsatts för ändamålet, vägtullar och annat går i någons/någras privata fickor. Eller att någon på någon myndighet tycker att han får för lite mutor för att gitta sätta igång med något. Det är i alla fall vad jag har hört.

    Lotta: tack för de uppmuntrande orden =) Och det blir säkert fler videosnuttar, hihi!

  9. allatalarsvenska torsdag, 4 mars , 2010 den 11:48 f m #

    Jag förstår inte riktigt hur Indien klarar att hålla ihop som land, med så stora skillnader i ekonomi, språk, religion, kultur osv. Mina fördomar är att det är totalt kaos. Ständigt. 🙂 Och jag är lite för feg för att åka dit och se hur det egentligen är. Samma med Kina, jag tycker det verkar livsfarligt där. 🙂

  10. carina/sinneskatten torsdag, 4 mars , 2010 den 4:29 e m #

    Jag är otroligt tacksam att ni utlandssvenskar ger oss en inblick hur livet är i de länder ni befinner er i.
    Och jag bara älskar att åka eller ska jag säga skaka runt med dig bakom kameran, mer sånt!
    Jag kan mycket väl tänka mig att när man bor där så kan man inte göra som turisterna välja bort sanningen för att semestern skall var just semester.
    Tack för att du delar med dig.

  11. Wanda torsdag, 4 mars , 2010 den 7:45 e m #

    Jag tycker att det är sketalabra att du (eller vem som helst) reagerar och beskriver den andra sidan av kakan. Verkligheten. Det hårda livet. Det brutala och nakna.
    Du skriver så bra!

    /Wanda

  12. Elisabeth torsdag, 4 mars , 2010 den 8:42 e m #

    Det var ord och inga visor! Men intressanta sådana. Jag kan i och för sig säga noll och intet om hur det är bo i Indien, men som jag stör mig på vissa personers romantiska bild av vissa länder. Thailand är värst. Alltså, jag tvivlar inte på att thailändare är trevliga, inte alls, men att de som jobbar med turism är trevliga mot turisterna är väl näppeligen någon sensation?! De, turisterna alltså, är ju deras inkomstkälla!

    Och ja, klart vi vill se fler filmsnuttar! Inte ens jag blir sjösjuk av dem, och med tanke på att jag bli sjösjuk av ungefär ingenting är det nog inte så farligt på den fronten. 😉

  13. annieverse fredag, 5 mars , 2010 den 5:04 f m #

    Peter: jag kan tänka mig att din bild av Thailand är en HELT annan än de floskelfyllda kulörta resebroschyrerna!!
    Jag ser verkligen fram emot att få läsa romanen 🙂

    carina: det är verkligen roligt att du uppskattar utlandssvenska skriverier!! Ibland vet man ju inte om folk vill behålla sin ”drömbild” eller om de vill veta hur det faktiskt kan vara i verkligheten. Det är nog olika.
    Jäpp, då blir det fler skakiga videosnuttar! 🙂

  14. annieverse fredag, 5 mars , 2010 den 5:07 f m #

    Wanda: tusen tack för din uppmuntran! =)

    Elisabeth: eller hur? Jag tror i och för sig att t.ex. thailändare och indier rent generellt har ett vänligare sätt än svenskar, tyskar och många andra – men det behöver ju inte betyda att de ÄR ärligare/lyckligare/gladare än vad vi är.

  15. annieverse fredag, 5 mars , 2010 den 5:10 f m #

    allatalarsvenska: din föreställning rimmar väl med mina upplevelser. Det ÄR ständigt kaos. Och i motsats till vad utlänningar tror är detta kaos inget som ”medelindiern” nödvändigtvis tycker är normalt eller önskvärt.
    Jag har bara varit på några kortare besök i Kina, så jag kan inte ge någon rättvisande bild av hur det är där, men mina intryck av storstäder som Beijing och Shanghai är att de är betydligt mer organiserade och välfungerande. Sen kan det säkert vara kaos och elände ute på landsbygden.

  16. Carro fredag, 5 mars , 2010 den 4:25 e m #

    Jösses.

    Det där behövde verkligen komma ut.

    Det är klart vi vill se skumpig film, by the way!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: