Inga dagliga damluncher här inte

21 Jan

För er som undrar vad jag egentligen gööööööör här i Mumbai hela dagarna, med tanke på de många lediga timmar denna hemmafrutillvaro (med hemhjälp dessutom!) välsignar mig med. Förutom att handla mat emellanåt, hjälpa dottern med läxläsning och sånt. Som verkligen inte tar all min tid i anspråk.

Tja. Inte shoppar jag hejdlöst varje dag. Hur mycket billiga och vackra tyger och prydnadskuddar och fina ljuslyktor och prydnadselefanter det än finns här så blir det lite too much till slut.

Och inte springer jag på damluncher varje dag i veckan heller.

Och inte ligger jag vid poolen och dåsar under palmernas skugga, sippandes på lime soda. Inte mer än en helgeftermiddag i veckan.

Och inte spenderar jag all vaken tid i gymet. Det skulle väl bara sluta med att jag blir så trött på min käcke Personlige Torterare att jag skulle slänga hantlar efter honom och i något läge befinna mig åtalad för mordförsök. Och det vete tusan om jag vill sitta och häcka i något indiskt fängelse. Nä, det får räcka med typ tre gymtimmar per vecka.

Och inte ligger jag framför tv:n/dvd:n och käkar praliner. (Det är ju för tusan HELT inkompatibelt med en Personlig Torterare!) Faktum är att jag nog inte sett på teve på över en vecka.

Och inte fejsbookar jag mer än högst en timme varje dag. Twittrar gör jag inte överhuvudtaget. Och inte blir det några jättespännande blogginlägg dagligdags.

Och översättningsverksamheten lade jag på is när vi kom hit i augusti.

Så. Med tanke på att det blir en del til över. Mellan ovan nämna aktiviteter.  VAD I HELA FRIDEN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR jag resten av tiden?

Jo förstår ni. Jag skriver på en berättelse. Kanske blir det en roman. Den börjar i alla fall närma sig romanomfång, ty i dagsläget har jag fått ihop cirka 40 000 ord, fördelade på 125 sidor.

Väldigt, väldigt länge har jag gått omkring och velat skriva något eget. Utan att det har blivit något av det. Jag har istället ojjat mig över att jag inte vet vad jag ska skriva om.

Så har det varit i många år. Tills jag kom hit till Mumbai med massor av tid över. Då sa jag till mig själv att nu får jag väl ändå för f*n skärpa till mig och sätta igång.

Och det lustiga är att det är när jag väl hade satt igång med en mycket trevande inledning – det var DÅ som jag kom på vad berättelsen skulle handla om. Och för varje sida som jag skriver dyker det upp en ny sida i huvudet.

Ibland är det hejdlöst roligt att skriva. Då finns det faktiskt inget som är roligare i hela världen. Ibland är det skittråkigt. När man ska ta sig igenom någon ”transportsträcka” eller sitter och kämpar med en beskrivning av någon miljö som huvudpersonerna hamnat i. Eller när man måste göra research för att få vissa detaljer rätt. Gäääsp. Men. Nu har jag ju kommit så långt att det bara är att fortsätta, något annat alternativ finns inte. Och dessutom vet jag att efter en eller flera sidor blir det så mycket roligare igen.

Vad berättelsen handlar om? Tänker jag då rakt inte avslöja. Här ska ingen komma och knycka min intrikata handling, inte!

Fast jag kan säga så mycket att den inte utspelar sig i Indien. Och så kan jag väl också säga att huvudtemat, det är ”Livet är inte slut vid 65.”

Så nu vet ni.

24 svar to “Inga dagliga damluncher här inte”

  1. frunatmaken torsdag, 21 januari , 2010 den 5:57 f m #

    Åh, vad spännande. Jag kommer garanterat att köpa den boken när den kommer ut.

  2. Cicci torsdag, 21 januari , 2010 den 7:48 f m #

    Skriv på bara!

  3. Lena torsdag, 21 januari , 2010 den 8:20 f m #

    En gammal dröm som går i uppfyllelse! Den har en given plats i min bokylla en dag (gärna med personlig dedikation ;-).

  4. Brysselkakan torsdag, 21 januari , 2010 den 10:02 f m #

    Jo, jag har funderat på vart du tagit vägen! Men nu vet jag!!! Låter spännande och jag väntar med nyfikenhet på slutprodukten! Min man tjatar på mig att jag oxå borde skriva, jag läser ju så mycket så jag borde ju veta hur det ska vara… men nä! Det skulle bli en väääldigt kort bok för jag skulle aldrig få ihop lååånga miljö/person-beskrivningar! Tycker sådana kan bli rätt tråkiga i böcker 😉
    Lycka till och glöm inte att ta back-up på det du skriver (säger en yrkesskadad datalärare!!!)

  5. Helena torsdag, 21 januari , 2010 den 10:54 f m #

    Vad roligt! Jag skriver också romaner (och har gjort det i flera år) och har även skickat in till förlag -dock utan framgång. I början skrev jag lite blandat, men nu har jag hittat min genre; fantasy. Som tyvärr är en ”svår” gren att få publicerad, men jag lever fortfarande på hoppet! Jag kan tipsa dig om siten kapitel1.se -där kan du bli medlem och lägga upp din roman och andra medlemmar kan läsa den och kommentera den. Du kan också läsa andrs romaner och kommentera dem och på kapitel1 finns alla genrer på romaner samlade. Har man tur kan bokförlaget som står bakom siten fastna för ens roman och välja att ge ut den, men där finns också tips på hur du själv ger ut din roman. Lycka till!

  6. annieverse torsdag, 21 januari , 2010 den 10:57 f m #

    frunatmaken: ja tänk om jag skulle kunna få den publicerad!!! Men det vågar jag knappt tänka på…

    Cicci: ska bli 🙂

    Lena: oh ja, det vet ju du att det är en gammal dröm! Självklart får du en personlig dedikation 😉

    Brysselkakan: jag tycker också att för långa miljö- och personbeskrivningar kan bli rätt trista. Själv tycker jag det är allra kuligast att skriva dialoger!

  7. annieverse torsdag, 21 januari , 2010 den 11:00 f m #

    Helena: åh, tack för alla tips, jag ska genast kolla in kapitel1! Lycka till med ditt fortsatta skrivande, fantasy låter jättespännande 🙂

  8. Elisabeth torsdag, 21 januari , 2010 den 3:50 e m #

    O, spännande! Naturligtvis kommer även jag att köpa den när den kommer ut. (Observera: NÄR, inte OM. ;))

  9. kusin Annika torsdag, 21 januari , 2010 den 8:55 e m #

    Väntar ivrigt på att få läsa den!

  10. allatalarsvenska torsdag, 21 januari , 2010 den 10:06 e m #

    Det måste verkligen kännas som en stor förmån att kunna ta sig tid att skriva. Lycka till!!

    Jag läste om en författartävling för ett par år sen och tänkte då ”hur svårt kan det vara”, men alla mina idéer hamnade på nivån chic-lit gränsande till Harlekin. Världen behöver inte mer sån litteratur så jag skrev aldrig något. 😀

  11. Brigitta fredag, 22 januari , 2010 den 5:05 e m #

    Spännande, och nu vet även du vad skriv vånda och allt det där är…. 🙂

    Personlig Torterare, ja det äre väl det som TP betyder, eller så som på 80 talet då man helt enkelt spelade TP !

  12. annieverse lördag, 23 januari , 2010 den 5:22 f m #

    Elisabeth: tack för ”när”, inte ”om” =)

    allatalarsvenska: hihi, Harlekin…ja, det är ju en genre för sig! Jag får hålla mig i styr lite så att berättelsen inte hamnar i den divisionen…

    Birgitta: oh ja, skrivvånda känner jag så väl till!

  13. carina/sinneskatten lördag, 23 januari , 2010 den 8:37 f m #

    Jag beställer ett exemplar redan nu för tänk om det tar slut innan jag får läsa …..
    Ser framemot att den ges ut.

  14. Ia lördag, 23 januari , 2010 den 11:50 f m #

    Sitter du och skriver för hand? Ska jag bli orolig?

  15. brownie lördag, 23 januari , 2010 den 5:37 e m #

    Mycket spännande, jag har länge varit sugen på att skriva en bok. Måste kanske flytta till Indien först 😉

    Emotser ett signerat exemplar 🙂

  16. Haydee lördag, 23 januari , 2010 den 8:36 e m #

    Vad kul!!!
    Jag ser redan fram emot att få läsa ditt mästerverk sen! Håll oss uppdaterade på hur det går framåt och när och hur man kan få tag på den! 🙂

    Lycka till med skrivandet!

  17. Lotta söndag, 24 januari , 2010 den 10:23 f m #

    Åh, så roligt! Detta kan bara uppmuntras! Men visst är det en ”ojämn” verksamhet? Vissa dagar flyter det bara på och andra dagar får man dra ut orden. Jag tror att när jag är färdig med min avhandling ska jag övergå till att skriva kärleksromaner! 😉

  18. Monica tisdag, 26 januari , 2010 den 9:54 f m #

    Haha jag som verkligen trodde du levde lyxliv på country cluben hela dagarna – när du inte var på manikyr eller tränade med PT ;o)
    Fast… pssst du har ju förtäljt om dit ”lilla projekt”… Skall bli så spännande!

  19. helamig onsdag, 27 januari , 2010 den 7:58 f m #

    Surfade in på din blogg via bloggvänners vänner. Tycker om dina kåserier. Lycka till med boken! Jag skriver också på en. Det verkar vara modernt 🙂

  20. Peter Harold onsdag, 27 januari , 2010 den 11:20 f m #

    Jag vet precis vad du känner! Det är vid skrivbordet man känner att man lever. Dock har jag gjort denna resa så pass många gånger att jag närmast LÄNGTAR efter att få göra den krångliga researchen.

    I min dator ligger en disposition till en roman om Indien, men just nu är det Arktis som gäller (även om sällskapet kommer att resa vidare).

    Du vet väl om att det går alldeles utmärkt att skriva OCH äta praliner. Ja, just det; det var ju den där fördömda personliga torteraren…
    🙂

    Jag hoppas innerligt också att livet inte är slut vid 65.

  21. annieverse onsdag, 27 januari , 2010 den 11:55 f m #

    carina: reserverar genast ett exemplar åt dig 😉

    Ia: inte bli orolig!! Jag skriver INTE för hand!

    brownie: du har nog erfarenheter så det räcker för en bok – tror inte du behöver en Indien-resa (om du inte vill, så klart)!

    Haydee: jahadå, jag ska uppdatera hur det går!

    Lotta: absolut, det kan vara VÄLDIGT ojämnt! Lycka till med avhandlingen!!

    Monica: hehe, nä jag skulle nog inte mäkta med så mycket lyx!

    Peter: åh ja, du är ju också författare! Wow, kan inte fatta att man kan längta till researchen, jag tycker den är ett enda stort gäsp…
    Aha, du ska skriva om Indien? DET ser jag verkligen fram att läsa!!

  22. annieverse onsdag, 27 januari , 2010 den 1:22 e m #

    helamig: Vad kul att du gillar min blogg! Haha, ja kanske är vi helt rätt i tiden med vårt skrivande då? Hoppas att det går bra med din bok också 🙂

  23. anne onsdag, 27 januari , 2010 den 6:01 e m #

    SÅ avundsjuk jag blir!!!! Det är helt underbartfantastiskttoppen att du gör detta!!! Och det var ”bara” att bestämma sig, säger du?

    Grattis är allt jag har att säga!!!!

  24. annieverse torsdag, 28 januari , 2010 den 2:08 f m #

    anne: tack, tack =)
    Ja, det VAR faktiskt bara att bestämma sig. Det var det som var det svåra. Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att skriva ibland (man är inte inspirerad jämt…), men velandet innan jag kom igång var det största hindret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: