Ja hörni, jag vet inte. Här har jag pyntat med tomtar och adventsljusstake och änglar och allt möjligt julepiffigt, men den rätta julestämningen vägrar liksom att infinna sig. KAN det bero på väderleken?
Svårt att föreställa sig att det nu bara är en dryg vecka kvar innan vi sitter på planet, homeward bound. Det blir tre veckors lov i Sverige, oj vad jag ser fram emot lite ruggigt kallt väder med snålblåst över den skånska slätten!
Pratade med en brittisk tjej häromdagen, hon sa att var det något hon saknade här i Mumbai så var det faktiskt vinterkläderna. Möjligheten att sätta på sig ett par snygga stövlar, en snygg kofta, någon fräck långarmad t-shirt, en lång och färggrann halsduk.
Jag kan bara hålla med. Ser fram emot att botanisera bland vinterkläderna som hänger därhemma i garderoben.
Och på tal om något helt annat. Igår, när jag var på gymet och flåsade fram på crosstrainern slogs jag av en udda tanke (jag tänker en massa förvirrade grejer när jag står på crosstrainern eller löpbandet – kan det bero på att jag är helt slut då?).
Jo. Jag kom att tänka på stenåldersmänniskorna. Och så undrade jag om de hade humor. Skämtade de med varandra? Om vadå? Kunde de vara ironiska? Fanns det en ironisk generation på stenåldern?
Vad tror ni?
Annieverse 
Välkommen hit att ta del av gråvädret… Inte för att jag älskar det alla dagar men inser att jag skulle sakna det om det försvann…
Självklart hade man humor på stenåldern! Absolut kunde man vara ironisk… Iaf åt det hållet. Alla levande varelser kan skoja (tror jag). Det är gemenskapsbefrämjande och alltså bra för familjen/flocken. Sen kanske man inte skrattade åt samma sak då som nu… clowner och gräddtårtor fanns inte i vår mening 🙂
Själv sitter jag i mysig kofta och störvlar och längtar efter sandaler och kortärmat..håhåjaja, det är faktsikt skönt att få längta efter saker och människor! Det blir en fin känsla i kroppen när man äntligen får byta kaftan eller träffa dig igen Annie:-)
Och jag tror att stenålders människan hade humor, tänk bara på hur skojfrisk en katt kan vara, med vilken humor den ligger på lur och hoppar fram för att skrämmas i hallen där hemma med ett leende i mungipan!
Ingrid
Haha! Säkert skämtade de med varandra, frågan är bara om vad? Säkert en hel del practical jokes, som att klä ut sig i leopardpäls och skrämma livet ur sin grottgranne, gömma hans bästa klubba eller kanske peta i något småäckligt i hans morgonte?
Ironi kräver ju en viss grad av medvetenhet och ett utvecklat språk, men våra hjärnor har väl inte ändrats så där värst mycket sen grottiden(?).
När jag jobbade som lärarvikarie upptäckte jag ganska snart att det är någon gång runt åk 6 som barn lär sig uppfatta ironi. De yngre eleverna bara stirrade konstigt på mig. 🙂
Förstår dig precis när du skriver att julkänslan inte infinner sig! Samma här fast jag inte är så långt från Sverige som du är och i alla fall har lite höstlikt men julkänsla? Nä! Kan tänka mig att det inte heller hjälper dig så mycket då det väl oxå saknas julpynt runt omkring dig hos grannar och i butiker.
Mensnart får både du och jag åka ”hem” till Sverige och frysa i det underbara julvädret 🙂 Jag hoppas på snö och chansen är nog större för mig för vi ska ju till småländska höglandet och blir det snö så blir det massor där! Så det finns hopp!
Klart de hade humor men undrar om vi hade fattat den?
Och när det gäller julbordet jag smaskade av i går så ligger det fortfarande som en stor sten i magen.
Haha, tack för dagens skratt för undringarna om stenåldersmänniskorna. 😀 Rimligtvis borde de skämtat med varandra, kanske var de till och mer ironiska om att fiskarna inte ville nappa.
Jag kan förstå att det går att sakna vinterkläder, det skulle nog jag också göra. Men vad jag aldrig, aldrig, aldrig skulle sakna är detta mörker. Fyyyy alltså!
De måste haft humor. Vem ritar sina hem fulla med sådana ritningar annars..? 😉
Och det där med julkänslan. Hade du sådant här? För jag har väldigt svårt att hitta det. Ok, vädret är som det är (jag har börjat ha gummistövlar på mig när jag cyklar till jobbet, är torrast så..), men ändå. Det juligaste i vår gårdagens julfest var nog mina kinder: de var lika röda som jultomtens (den äktas. de falska jultomtarna har nog bara röda näsor av too much alcohol…)
Men kul att ni får åka hem snart! 🙂
Hihi! Ja, jag tror nog att stenåldersmänniskorna hade humor!
Och ja, svårt det där med julkänslan. Jag undrar varje år var den tagit vägen. Varför känns det inte som när man var liten?? Igår bakade jag lussekatter och bjöd hem lite folk. När glöggen började dofta kunde jag faktiskt ana lite julkänsla. Ännu bättre blev det när jag idag skjutsade dotter + kompisar på flera Luciatåg runt om i stan. Att höra dessa fina ungdomar sjunga Santa Lucia är magiskt och juligt!
Monica: exakt, man saknar gråsörjan när man inte kan ta del av den!
Ingrid: ja, det ska bli SÅ kul att träffas! Och visst, har katter humor så borde ju stenåldersfolket också ha haft det ,-)
Victoria: haha, jag kan se de skämtsamma stenisarna framför mig, i situationerna du beskriver!!
Haydee: jo faktiskt, jag kände julstämning i D-dorf! Men det kanske är för att jag är från Skåne, och att jag sprang på alla mysiga julmarknader och drack Glühwein så fort jag kom åt?!?
Lotta: nej, även hemmavid är ju inte julen alls lika magisk som när man var liten!! Men så härligt att du fått lite julfeeling med lussekatterna, glögg och skönsång =)
allatalarsvenska: min dotter som är 11 började väl vara ironisk för typ ett år sedan, men det beror nog på att jag har pushat henne eftersom jag älskar ironi 😉
Carina: som en sten i magen….jag riktigt känner känslan, hihi…
Elisabeth: nej du, mörkret saknar jag INTE!!!