Inget är som det brukar eller borde

Dagens från Mumbai. Ännu en bild som verkligen symboliserar essensen av denna stad, åtminstone som jag upplever den.

För det första: tack för alla kommentarer till inlägget nedan. De har gått rakt in i hjärtat, ska ni veta.

Här är det väl huvudet upp och fötterna ner – eller är det? Jag vet inte riktigt. Det har varit en konstig vecka. Vädret har varit från vettet, enligt Mumbaiborna. Det har stormat och regnat, vilket en dag medförde ett temperaturfall ner till 26 grader här i stan, Sen återvände solen och temperaturen gick upp igen. Sen blev det lite regnigt, och sen har det åskat också. Det har helt enkelt inte alls varit som det brukar och ska vara vid den här tiden på året (soligt, torrt och varmt), har jag förstått. Och DET är inte alls bra, enligt mina indiska connexions. Det innebär bland annat att diverse skördar går åt helvete och att alla blir sjuka. ALLA, ALLA, ALLA!

Ja, det där med skördarna är jag inte så insatt i, men lite märkligt tycker jag det låter. Så mycket regn har det trots allt inte kommit. Men jag är ingen jordbruksguru och ska väl inte säga något om det. Däremot har jag ifrågasatt om verkligen ALLA verkligen skulle bli sjuka här i stan? Varenda en? Av lite temperaturfall och regn?

Ja, hrmmm,  sen kom onsdagen och då blev jag själv jättedålig på eftermiddagen. Jag hade kommit hem från träningen, skulle dricka ett glas kallt vatten…och plötsligt började allt snurra, plus att jag blev kräkfärdig. När dottern kom hem från skolan någon timme senare meddelade jag att hon fick klara sig bäst hon kunde med läxor och snacks och annat, eftersom jag inte var kapabel till något förutom att ligga på sängen som en urvriden disktrasa. Lite senare kom maken hem, kände på min panna och konstaterade att jag hade feber. Han kommenderade mig att ta något febernedsättande och gå och lägga mig. Vilket jag gjorde. Sen sov jag i tretton timmar. Vaknade upp pigg och kry. Vad tusan kan DET ha varit för märkligt virus?

Mentalt sett vet jag inte riktigt om huvudet verkligen är upp och fötterna ner. För varje dag som går inser jag vilket tomrum svärmor har lämnat efter sig även i mitt liv. En del av min historia, av min trygghet därhemma i Sverige är borta för alltid. Det sjunker in djupare och djupare, och det är plågsamt. Kanske förstärks alltihop av den miljö jag befinner mig i för tillfället, som obarmhärtigt attackerar mina sinnen och tankar mest hela tiden. Ibland händer det saker här som gör att jag inte riktigt vet om jag befinner mig i den verkliga världen eller i någon märklig dröm. En del av dessa händelser har varit alldeles, alldeles underbara, men så oväntade och aparta att det i sig nästan har bringat mig alldeles ur fattningen.

Nåväl. På onsdag ska jag skärpa till mig och ägna mig åt hejvild shopping. En rejäl dos tanklös materialism känns inte alls fel i nuläget.