Det här är vad jag väljer – trots allt

9 Nov

Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.

14 svar to “Det här är vad jag väljer – trots allt”

  1. frunatmaken måndag, 9 november , 2009 den 6:30 e m #

    Gråt du, kommer nya sorger flyter det ofta upp gamla med. Jag tror det bara är att sörja tills man är klar eller hur jag ska säga. Det låter som du har det tufft. Tänker på er!

  2. carina måndag, 9 november , 2009 den 6:35 e m #

    Livet hoppar på oss och har både glädje och sorg i sin korg.
    Sänder tankar och en energikram till en bloggsyster med familj.

  3. allatalarsvenska måndag, 9 november , 2009 den 8:13 e m #

    Jobbigt. Hoppas du kan ta det lugnt ett tag och hinna ikapp dig själv!

  4. Haydee måndag, 9 november , 2009 den 8:27 e m #

    😦

    Fint skrivet.. vet inte riktigt vad annat jag skulle skriva..

    Ta hand om dig!!!

  5. Brysselkakan måndag, 9 november , 2009 den 9:14 e m #

    Så oerhört starka känslor… gråt, skrik och få ut dina känslor och njut oxå av att, som du skriver, ditt liv är levande och oförutsägbar. Livet går inte att förutse och det är väl det som på sätt och vis är så underbart men samtidigt så smärtsamt ibland.
    Mina tankar finns hos dig.
    Kram

  6. Lena tisdag, 10 november , 2009 den 8:39 f m #

    ”… quiet thoughts come floating down and settle softly to the ground, like golden autumn leaves around my feet…”
    Dessa rader ur en sång (”Memories”) kom för mig när jag läste dina rader.

  7. eva tisdag, 10 november , 2009 den 10:36 e m #

    Jag beklagar verkligen!

  8. anne onsdag, 11 november , 2009 den 7:04 e m #

    Tråkigt.

    Jag såg flytt tillbaka till Sverige som mycket viktigt för att kunna vara nära min mamma. Oftast tänker jag att det var rätt beslut, men emellanåt är jag inte fullt lika övertygad. Sedan har den geografiska närheten inte varit så mycket närmare än om den varit mycket längre, man lever sina liv och det går undan allt som oftast.

    Jag förstår de känslor som din svärmors död väckt hos dig igen, men någonstans måste det finnas en rimlighet i saker och ting. Man har ett liv att leva och kan man så ska man nog ta de möjligheter och erbjudanden som kommer i ens väg.

  9. Lotta torsdag, 12 november , 2009 den 9:12 e m #

    Ja, ibland känns livet inte riktigt rättvist och jag förstår att din svärmors död väcker andra och så sorgliga minnen till liv. Det är väl det som är svårast; att acceptera att våra närmaste rycks ifrån oss, ibland alldeles för tidigt. Det är så mycket man ska orka bära och ibland känns det som man inte orkar. Och hur förklarar man för barnen??

    Hoppas ni har möjlighet att trösta och stötta varandra i denna svåra stund och så långt hemifrån.
    Varma kramar från Lotta

  10. Brigitta lördag, 14 november , 2009 den 6:29 e m #

    Sorgligt……sorgligt…..

  11. Moböjs lördag, 14 november , 2009 den 7:29 e m #

    Oj.

    Du har verkligen varit drabbad.

    Och just nu slår det mig att vi varit en del av varandras bloggliv väldigt länge.

    Sköt om varandra.

    Kram.

  12. Wanda tisdag, 17 november , 2009 den 8:31 f m #

    Oj. Här har det hänt tråkiga saker ser jag.
    Sänder mina allra varmaste kramar. Det kan inte vara lätt att finnas på andra sidan jordklotet när sådant här händer.
    Var rädd om dig!

    /Wanda

  13. Ia måndag, 23 november , 2009 den 8:29 e m #

    Världens bästa Annie.

  14. annieverse onsdag, 25 november , 2009 den 11:55 f m #

    Kära Ia. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: