Tårar

Har börjat dagen med att böla i duschen. (Tycker det är ett bra ställe att böla på, man behöver ju inte bekymra sig om att mascaran rinner…)

Det började igår kväll. När maken frågade: ”ska det bli kul att åka iväg nu då?”.

Då var det som om en ventil börjad lossna lite inom mig. Något började pysa ut lite försiktigt. Och i morse lossnade väl den ventilen helt, och flög ut som en projektil.

Grejen är, förstår ni, att jag inte kan fatta det. Att jag under en hel vecka bara ska göra grejer som jag själv vill, och inte har någon att ta ansvar för, förutom mig själv. Vet inte när det hände senast? Det känns så STORT. Helt jävla osannolikt. Pardon my language.

Och så blir jag rörd till tårar när jag tänker på att jag har en så snäll man som kommer på idén att jag ska åka iväg för mig själv, och ger mig sina gratis flygpoäng till detta. För det var faktiskt hans idé, inte min.

Den här resan kommer vid rätt tidpunkt, känns det som. Av olika orsaker mår jag inte särskilt bra för tillfället. Dels känner jag mig kroppsligen sliten – slemsäcksinflammationen i höften, golfarm i högerarmen (och jag som inte ens golfar?!?) samt en ihopkrampad muskel i vänster axel. Dels hände det mig något för en månad sedan som jag tog illa vid mig av (vad det var har jag ingen lust att skriva om här och nu), och till slut KAN det hända något som jag grubblar mycket över (vad det är kan jag inte skriva något om här och nu, dock är det inget jag tar illa vid mig av). En osäkerhetsfaktor. Vänta och se. Usch, jag vill ha klarhet nu!

Därav duschbölandet i morse. Nu känns det bättre, och jag är redo att ta itu med dagen. Måste fakturera innan jag åker, packa och städa lite (svärföräldrarna ska vara här när jag yrar runt i Seoul, och det är ju trevligt om de möts av en någotsånär sanitär bostad).

Förresten så åskade det och haglade här i Düsseldorf. Idag är himlen blå och solen skiner.