En av de saker jag tycker fungerar riktigt bra här i Tyskland är sjukvården. Det är möjligt att det finns en hel del tyskar som gnäller över sakernas tillstånd, men hittills är jag imponerad. Inga problem med att få tider vare sig hos allmänläkare eller specialister, och vänligt bemött blir man.
Jag har haft ont i höften i några dagar. Det känns inget när jag går, men när jag ställer mig upp från sittande, och när jag går i trappor, då värker det. Efter att ha kikat i läkarlexikonet och hittat ett antal förfärliga diagnoser blev jag jätteskrämd och ringde tidigt i morse till vår husläkarklinik för att kanske kunna få en akuttid. Smärtan har nämligen tilltagit från dag till dag.
”Jahadu”, kvittrade den alltid lika vänliga läkarsekreteraren glatt, ”det låter ju som om du borde komma idag…nu är det så att två av våra tre läkare är på semester den här veckan, så det är lite…hrm…kaotiskt här, den tjänstgörande läkaren tror jag inte kan hålla tidsschemat alls idag. Men kom du hit så fort du kan, och beväpna dig med TÅLAMOD, så ska vi nog kunna ordna något”.
Jag såg fram emot en hel dags väntetid. Packade väskan med en bok. Två böcker för säkerhets skull (den ena var halvläst). Och med iPoden. Och med en macka (för ev. lunch i väntrummet). Så fort jag fått iväg dottern till skolan rusade jag till mottagningen.
Vänterummat var knökat när jag anlände, inte helt oväntat. Jag fick besked om att jag var placerad i kö för akuttid, men det kunde nog tyvärr dröja någon timme. Det gjorde inget, jag var bara glad över att få komma samma dag.
Sen vet jag inte vad för slags turbomotor tjänstgörande läkare hade kopplat in på sig själv, för efter 25 minuter blev jag inkallad. Förklarade mitt ärende, läkaren ställde lite frågor och klämde på mig. Konstaterade snabbt att jag hade en mindre inflammation. I blixtens hastighet körde hon in en spruta med antiinflammatorisk medicin i höften på mig, frågade om jag hade ibuprofen hemma och ordinerade tre tabletter per dag under tre dagar. En förmaning om att hålla mig i stillhet, en uppmaning att boka in tid för återbesök – och sedan var jag ute i verkligheten igen.
På hemvägen gick jag och handlade mat i livsmedelsaffären, bröd i bageriet – och låste upp dörren till min bostad prick klockan tio på förmiddagen. Inte illa!
Nu har det gått några timmar och jag har knappt någon värk alls. Hoppas ordinationen får fortsatt effekt. I annat fall har jag ju en återbesökstid i nästa vecka.
Annieverse 
En sak tycks i alla fall den svenska och den tyska sjukvården ha gemensamt – den alltid lika vänliga läkarsekreteraren! 😉
Tysk effektivitet det där. 😉 Men allvarligt talat så pratade sa alla icketyskar jag kände i Tyskland att sjukvården var väldigt välfungerande, att man fick hjälp och medicin (istället för en uppmaning om att gå hem och vila och komma tillbaka om det blev sämre).
Lena: haha, jag tvivlar inte på att du är ett under av vänlighet du med 😉
Elisabeth: genau 😉 Jag har ännu inte känt det som att jag behöver be om ursäkt för att jag har ”stört” läkaren istället för att hålla mig hemma och ta en alvedon…
Hm, det kanske beror på var man bor? Vet en tyska som inte är lika glad i den tyska sjukvården 😉 Eller hur man nu ska se på det…
Hm, ibland kan man undra varför den där turbo och vänligheten hänger med in i den svenska sjukvården också… JA, vi HAR tyska läkare, bland alla norska och danska och… vad de nu alla har för nationalitet, få svenska 😉
Må så grankott… hm, men en tyska – hon överöser oss med godsaker ibland när hon får hjälp… eller så tackar hon med mängder av epost 😉
Bim: jag har faktiskt hört en del tyskar som är missnöjda med sjukvården här. Jag tror det har mycket att göra med att sjukförsäkringssystemet var betydligt mer frikostigt för typ 10 år sedan. Tyskland har ju sin beskärda del av neddragningar. Men vi är en hel del utlänningar här (bl.a. några andra svenska familjer) som tycker den tyska vården är toppen!
Hmmm, kanske ingår det i tysk vårdpersonals tjänstebeskrivning hemifrån att de ska köra turbo och vara vänliga 😉 och så halkar det med in i utlandet?
Tyskar överöser ofta folk med godis, fast jag brukar slippa att bli överöst med e-post 😉
He! Så ska det vara.
Ia: jomenvisst!
Låter som våra svenska vårdcentraler har nått att lära, här får man be till han däruppe om man ska få någon tid
carina: de sista åren min mamma levde bojkottade hon konsekvent vårdcentralen. Hon satte sig på akuten istället och vägrade åka därifrån innan hon fått hjälp.