Bonsai-terrorister. Saddam Husseins i miniformat. Brigad av äckelpaket. Så beskrivs tyska barn i det senaste numret av den tyska tidskriften Stern.
Artikeln har rubriken ”Los! Erzieh mich!”, vilket betyder ”Sätt igång och uppfostra mig nu då!”. Hela texten går ut på att framställa dagens tyska föräldrar som världssämst på barnuppfostran. Här hävdar man att det i Tyskland av idag växer upp en generation som aldrig lär sig prata rent (föräldrarna tror att det hämmar barnen att korrigera dem), som är motoriskt underutvecklade (föräldrarna är överbeskyddande), som har svårt att få vänner (föräldrarna behandlar dem som universums mitt och de får aldrig lära sig respekt för andra) och som inte kan hantera frustrationer (föräldrarna slår knut på sig själv för att undanröja hinder och bekymmer).
Tyskland har, sägs det i artikeln, alltid betraktats som barnfientligt. Men nu har pendeln svängt, och landet har blivit så i den milda grad barnanpassat att föräldrarna får lida för det, eftersom det finns en moralisk press på dem att alltid ställa barnen i centrum, att vara självuppoffrande i alla lägen, även när det kanske inte är så himla smart egentligen. Tyska föräldrar av idag överöser dessutom, enligt artikeln, sina barn med pedagogiska leksaker, makrobiotisk kost och eko-kläder och ger dem en totalt gränslös uppfostran istället för att göra vad de borde, nämligen utöva någon slags ledarskap, vilket till syvende och sidst är vad föräldraskap går ut på. Dagens tyska mammor och pappor lider av vanföreställningen att kärlek och trygghet är lika med oändligt givande och gränslöshet.
Alltså, jag vet inte. Egentligen tror jag inte det är någon större skillnad på hur tyskar och svenskar uppfostrar sina barn. De här tankegångarna har man ju läst om i Sverige också, i omgångar.
Men det jag tycker är roligt med den är artikeln är att den är så ”tyskt” formulerad. Här drar man sig minsann inte för att kalla ungar för Saddam Husseins, äckelpaket och terrorister. Tell it like it is, som dr. Phil väl skulle säga. I Sverige vore det väl otänkbart att skriva så här. Det skulle uppfattas som kränkande och alldeles för förklenande och nedsättande. Snudd på hets mot folkgrupp! (Kan inte barn sägas vara en folkgrupp?) Möjligtvis viskar vi lite försiktigt om ”curlingföräldrar”, vilket ju inte låter så farligt.
Om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag det är lite uppfriskande med denna tyska språkliga hämningslöshet. Artikelns syfte är ju dessutom inte att sabla ner på ungar bara sådär. Det är föräldrarna som sätts åt, i otvetydiga ordalag. ”Wir Väter sind erbärmliche Säcke”, säger förresten en småbarnspappa själv i artikeln. Vilket ungefär betyder ”Vi pappor är ena fega kräk”.
Fast så skulle man ju inte heller kunna formulera sig i Sverige tror jag. Åter en kränkning samt hets mot folkgrupp. Pappor kan väl också få vara en folkgrupp?
Annieverse 
Haha, det är inte lätt det där med barnuppfostran. Det enda man kan vara säker på att det alltid kommer att dyka upp nya experter som säger hur man borde göra. Som med allt annat svänger pendeln och dit det bär så bär det som mormor brukade säga.
Tanten: jo precis, pendeln svänger ju hit och dit, det är en naturlag 😉
*asg* Klockrent inlägg och klockren artikel! 🙂
Du har så rätt så. Här i old Svedala är vi så förbannat rädda att ”tell it like it is” att vi hellre biter av oss tungan. Inte kränka, inte trampa på tårna, inte säga något som kan få någon att känna sig utpekad.
Jag tycker att det är hög tid att vi skakar av oss vår svenska feghet och börjar våga öppna käften. Sedan tycker jag att vi tar till begreppet ”kränkt” i tid och otid. Snart så känner vi väl oss ”kränkta” när det blåser motvind, när det regnar eller när vi tycker att det är för långa bilköer!
Jag sär…jag sär…
/Wanda
Wanda: jag har fascinerat följt ”kränkthetsdebatten” i Sverige. Men visst är det väl en mänsklig rättighet att få känna sig kränkt av motvind 😉
Jag tror inte heller det är så bra att på äktsvenskt sätt tassa på tå och aldrig våga säga vad man tycker. Att kritisera kan ju faktiskt vara ett sätt att visa att man bryr sig!
Vad ska vi då tycka om fransyskan (?) som ångrar sina barn? Man ska inte bli upprörd och inte låta sig provoceras men jag blir både upprörd och låter mig provoceras.
Ia: Jag blir upprörd och låter mig provoceras jag med…inte för att hon känner så, utan för att hon har gått ut med det på bred front. Så gör man väl inte mot sina barn, även om man ångrar dem!
Nej, precis, man får hålla käft och god min.
Som du och jag! *skämta*
Ia: jäpp, vi vet hur en slipsten ska dras 😉
Jag gillar ”tell it like it is” mentaliteten, som du säger här hemma skulle vi aaaaaldrig få för oss att säga saker som de är utan att förs linda in dem i två ton bomull.
brownie: ja, man lindar in det så till den milda grad att budskapet försvinner helt, och det verkar dessutom vara syftet…
haha, det finns väl inget som är så kränkande som om nån klagar på dina barn, eller ditt sätt att fostra dom —
men annars tycker jag att det låter som om tyskarna inte är olik amerikanska föräldrar, där kan man tala om överbeskyddande – barnen får inte ens gå i trappor för det kan vara farligt – vi svenskar har en betydligt mer avslappnad attityd tycker jag 😉