Jag undrar…
om jag och min dotter inte hade varit mor och dotter, utan hade varit jämngamla (alltså hon som den 9-åring hon nu är, och jag som den 9-åring jag en gång var) – hade vi blivit kompisar då, om vi hade råkat på varandra? Hade personkemin stämt, hade vi gillat varandra?
Eller hade vi bara gått omkring och blängt lite snett på varandra och undrat ”men vad är det DÄR för en knepig typ…”
Jag är inte säker på vilket, men lutar faktiskt åt det senare alternativet. Om jag ska vara riktigt ärlig.
Vilket känns lite konstigt.
Annonser
Nämen, vilken rolig tanke, den har jag aldrig tänkt.
Jag är inte heller säker på hur det skulle ha blivit faktiskt, kanske kan det bero på att man är för lika varandra?
Jämten: ja, det är just det jag tror, att vi är för lika varandra 😉
Men om ni inte var släkt så skulle ni kanske inte vara så lika varandra och då vara kompisar 🙂
Brownies: hu, nu blir det jättefilosofiskt 😉
Hmm.. jag ger mig inte ens in i diskussionen, så djupt var det här. =-/
Men en klart spännande tanke!
Moböjs: ja, här kör vi djupt så det förslår…för stunden i alla fall 😉