Tre rätt av tre möjliga!

Jamen det gick ju bättre än väntat, hihi.

Kvart i nio i morse kunde jag, i riktigt nyktert tillstånd, bege mig till gymet med rosor på kind och solsken i blick, för att där plåga mig igenom ett body conditioning-pass. Jodå! Totalt var vi fyra vinprovartöser som mötte upp till träningen. Viking Spirit!

Nu såhär på seneftermiddagen är jag rysligt trött, vilket beror på att jag fått för lite sömn. Var hemma före midnatt igår, men när jag är ute på skojigheter kvällstid tar det alltid en förfärlig tid för mig att varva ner och somna.

Skulle gärna lägga mig på soffan ett tag, men nu ska jag ta dottern till en kompis födelsedagskalas. Får väl slappa lite sen istället, medan Den Lilla partajar.

Är mäkta stolt över att jag lyckades få tre rätt av tre möjliga på gårdagens Rioja-viner. Jag kan INGENTING om viner egentligen, men jag kunde pricka in dem på doften. Att klara färg och smak tycker jag faktiskt är knepigare.

Språkförbistring

Maken, dottern och jag är på den centrala utlänningsmyndigheten i downtown Düsseldorf för att lämna fotografier och fylla i papper (den lokala myndigheten lyckades ju slarva bort våra handlingar). Så att vi äntligen ska bli registrerade i vederbörlig ordning, få id-kort och hela baletten.

När vi slår oss ner vid Farbror Byråkrats överbelamrade skrivbord fäster han sin närsynta blick på dottern, ler och frågar henne: ”Ja, und wer bist denn DU?”

Dottern glor på honom. Sen glor hon på mig. Och säger:

”Va? sa han, mamma?”

”Han frågade dig vem du är.”

”Jaha…men du får säga åt honom att jag inte har kommit så långt på tyskalektionerna i skolan. Jag kan bara (och nu tar Den Lilla sats från tårna): WIE HEISST DU?”

Hon glor lite småirriterat på Farbror Byråkrat. Ska han tvunget skrämma henne med att tilltala henne på tyska, får han väl använda rätt ord, liksom…

Behöver vila

Sanna mina ord, det var länge sedan jag hade så här mycket träningsvärk.

Jag har börjat gå långa promenader med en annan ny svensk tjej här. Hon behöver komma ut och rasta sin stora, glada och mycket energiska hund, så jag hänger på en gång om dagen.

Sen arrangeras det gympa á la Friskis och Svettis på dotterns skola en eftermiddag i veckan till ett humant pris. Klart man vill hänga på det!

Och idag har jag testat stavgång, eller Nordic Walking, som det heter i mer internationella sammanhang. Det är förbanne mig en hel vetenskap om man ska göra det rätt. Det handlar inte om att gå fort, utan att ha rätt teknik, så överkroppen får jobba ordentligt och kroppen blir rejält syresatt. Och raka armar ska det vara, och inte sätta den för långt framför kroppen. Ja jisses. Men kul var det!

Idag känns mina ben som stockar och bröstmusklerna är det nästan lika illa med. Och tricepsen, ajajaj!

Egentligen är jag fasligt trött. Inte i kroppen, träningsvärken bekommer mig inte sådär jättemycket. Det är mer mentalt. Jag var väl lite naiv och trodde att den här flytten ska väl inte vara så farlig, flytta från ett land till ett annat har jag gjort förut. Men fast man vet ungefär vad som komma skall, och vad man måste göra, så tröttar det. Alla nya människor, allt nytt i dotterns skola, alla byråkratiska finesser man ska igenom…

Att motionera kroppen tycker jag hjälper lite. Man blir liksom genomblåst. Och så njuter jag så mycket av att få komma ut i friska luften, naturen och grönskan! Det var ju inte så mycket av den varan i Seoul. Men jag behöver kanske inte ta i så mycket som jag gjort de senaste två veckorna…

I helgen ska jag ta mig igenom grillfest på skolan, grannens 40-årsfest och, som grädde på moset, min dotters födelsedagskalas. Sen hoppas jag att det stundar lite lugnare tider, jag ser verkligen fram emot att gå och lulla lite i min ensamhet…

Trafiktankar

I Korea kör man långsamt (på grund av de eviga köerna överallt) och är inte så noga med att följa trafikreglerna.

I Tyskland kör man snabbt (inte bara på Autobahn) men är desto mer noggrann med trafikreglerna.

Efter att ha skytt oövervakade övergångsställen som pesten i Korea, och alltid sett mig för väldigt noga även vid grönt för gående, har jag fortfarande svårt att vänja mig vid hur enkelt man som gångtrafikant kommer över gatan här i Düsseldorf. Det har ännu inte hänt mig att en bilist inte stannat och släppt över mig vid ett oövervakat övergångsställe.

Nina och Zarah

Ni som har läst här ett tag känner ju till min förtjusning för k-pop (koreansk pop), men nu när jag flyttat till Tyskland känner jag att det kan vara dags att diversifiera sig lite. För omväxlings skull.

Om tysk pop/rock etc. vet jag ännu så länge noll och intet, så idag håller jag till godo med en av mina gamla favoriter, Nina Hagen.

Alltså, Nina, hon är…ja, helt obeskrivlig. 100 procent energi och mångsidighet och supertalang och kunnande och individualitet och…totalt oförutsägbar.

Ni som är lite insatta kanske vet att Nina ursprungligen kommer från DDR. Hennes styvpappa är den regimkritiske sångaren/författaren Wolf Biermann, som under en turné i Västtyskland 1976 förbjöds att återvända hem. Nina följde snart efter honom till väst. DDR-regimen drog nog en lättnadens suck när de blev av med denna über-individuella person. För DDR var, trots de revolutionära parollerna, ett konservativt land som höll sig ganska strikt till diverse ”småborgerliga”, traditionella ideal. Och säga vad man vill om Nina, men småborgerlig och traditionell är hon verkligen inte.

Varsågoda, här kommer Ninas tolkning av den gamla Zarah Leander-slagdängan ”Ich weiss, es wird einmal ein Wunder geschehen”. Faktum är att jag tycker att Nina låter mer som Zarah än Zarah själv här…

Svenska Zarah var en av Tysklands absolut största filmdivor under Tredje Riket. I Sverige har hon kritiserats hårt för detta, men det tycks inte störa Nina, som är en av Zarahs stora fans.

Tysk byråkrati

”Ordnung muss sein.” Ett populärt ”buzzword” i samband med Tyskland. Ordning och reda framför allt.

Jo pyttsan.

Tysk byråkrati som jag i min enfald trodde var så välorganiserad, med stenkoll på alla papper och formulär och bilagor och jag-vet-inte-vad.

Pfffft.

Tyska försäkringskassan lät i måndags meddela att de liksom typ, hoppsan-hoppsan, tappat bort våra anmälningshandlingar. Så vi skulle vara tvungna att fylla i alla jäkla papper på nytt (det var MÅNGA papper).

I tisdags lät de meddela att de liksom typ, hoppsan-hoppsan, hade hittat dem igen.

Och sen det här med folkbokföring och ansökan om uppehållstillstånd. Vi begav oss till den aktuella stadsdelsmyndigheten strax efter att vi anlänt hit till Düsseldorf (i början av augusti). Som sig bör. Ordnung muss sein, ju.

Nu har det gått en månad och vi är tydligtvis inte registrerade ”på riktigt” än. För, hoppsan-hoppsan, några av våra bilagor har visst kommit på avvägar, låter den centrala myndigheten meddela. Det är dem stadsdelsmyndigheten ska skicka hela klabbet till.

”Ehhh…ja tyvärr är det faktiskt inte sällan det här händer”, erkänner en byråkratherre på central nivå.

Och så undrar han om vi möjligtvis har glömt att bifoga fotografier i passfotoformat? Det har vi INTE. Men det verkar som om även dessa…har kommit på avvägar.

Urrrrk.

Jag kan inte säga att det alltid fungerade så jättesmidigt med byråkratin i Sydkorea heller, men där var det oftast språkförbistringen som rörde till det. När alla såna tveksamheter var utredda gick det oftast undan.

Skärpning, skärpning, tyska byråkrater.

Förträngning eller övertygelse?

Jag läser en hel del om det östra Tyskland just nu. Om framtidsoptimismen strax efter Tredje Rikets fall. Om människors glädje över, och ärliga vilja, att få delta i arbetet med att bygga upp ett nytt, demokratiskt, antifascistiskt och pacifistiskt Tyskland.

Det målet delades av så många: demokrater, socialister, kommunister, liberaler, intellektuella, pacifister.

Vad som sedan kom till stånd – styrt med järnhand av Stalin, via hans trogne Walter Ulbricht – var ett samhälle med många paralleller till Tredje Riket.

* En stat som tvångsorganiserade sina medborgare i massorganisationer för att ha kontroll över dem och säkerställa att de indoktrinerades i den rätta läran

* En stat med en stark spionorganisation, riktad mot den egna befolkningen

* En stat där den enskilde medborgaren först och främst var ett redskap för att uppfylla statsideologins mål

* En stat som förvisso hade en regering, men där det var ett parti som hade den verkliga makten (samma parti hela tiden)

* En stat där de högsta företrädarna för det egna partiet inte erkände några egna felsteg, utan skyllde tillkortakommanden, brister, oroligheter på externa faktorer (judarna/det kapitalistiska utlandet)

Och så vidare.

Vad jag nu verkligen undrar över är om Walter Ulbricht och efterträdaren Erich Honecker verkligen, innerst inne, trodde på sina egna paroller. Till exempel att DDR var den enda demokratiska tyska staten, att muren var en antifascistisk skyddsvall som behövdes för att hålla kapitalistisk aggression ute (inte att hålla de egna medborgarna kvar i landet), att socialismens utveckling (i DDR:s tappning) inte gick att stoppa.

Somliga säger nog att ”äsch, det där var bara paroller de rapade upp för att hålla sig kvar vid makten”.

Men jag är inte så säker på det. Kanske var det så att Ulbricht, och kanske ännu mer Honecker, faktiskt var övertygade om att de styrde sitt land på det enda rätta sättet.

Såg de inte parallellerna till Tredje Riket? Att deras egen stat hade så mycket gemensamt med den stat de hade bekämpat som unga?

Under DDR:s sista år var landet bankrutt.

Vad tänkte Honecker om det? Hemlighölls det för honom? Eller förträngde han det? Vad tänkte han egentligen när Gorbatjov talade om att han inte tänkte hålla DDR under armarna längre?

Vad tänkte han om att så många människor valde att lämna landet? Ansåg han att det var dem det var fel på?

Om regeringen inte är nöjd med folket får man väl välja upplösa det och välja ett nytt, ansåg Bertolt Brecht efter det östtyska arbetarupproret 1953.

Hursomhelst kan jag inte sluta tänka på det här. Hur den mänskliga hjärnan fungerar. Hur stark en ideologisk övertygelse och en förträngningsmekanism kan vara.