Mina svärföräldrar är här i några dagar. De har ju varit jättenyfikna på hur vi har det här i Tyskland. Hur byn ser ut, hur det artar sig med bostaden, hur det är i nioåringens nya skola, and all that jazz.
Igår gick vi ut på byn och åt. Min man och jag tänkte att ”nu ska vi bjuda dem på något gott och traditionellt, det är ju kantarelltider dessutom, finns säkert en massa goda rätter med kantareller”.
För så är det på tyska restauranger. I alla fall de som serverar traditionell tysk mat. Förutom standardmenyn är det väldigt säsongsbundet. På våren är det Spargeln som gäller. Sparris, alltså. Över hela linjen. Restaurangerna har plötsligt XX antal möjliga och omöjliga rätter med sparris att erbjuda. Och den senaste tiden har det varit Pfifferlinge som gäller. Kantareller. Schnitzel med kantarellsås. Stuvade kantareller. Kantarellpasta. Etceteraetcetera.
Så döm om vår förvåning när vi kommer in på Zum Einhorn, en sån där riktigt urgemytlig gammeldags tysk restaurang.
Skogens gula guld är putz väck. Inte en enda kantarell står att uppbringa.
För nu, ser ni, nu har vi kastats in i musselsäsongen. Nu är det bara musslor som gäller. Muschelnmuschelnmuscheln. All the way, baby, all the way.
Men det är ju gott det med.
Annieverse 
Kommentera