Maskeringstejp och Karlssons klister

24 Jun

Under vår sista tid i Seoul ägnade jag en massa tid åt att sortera och rensa ut bland bohaget. Bestämde vad som kunde slängas och vad som kunde ges bort och vad som definitivt skulle med i flyttlasset.

Och så kommer jag till Sverige och börjar om på nytt med sorterandet och rensandet. Fast denna gång i mina föräldrars hus.

Jag kan säga att jag är alldeles förbenat trött på att sortera och rensa. Det tar liksom aldrig slut. Och jag häpnar hela tiden över hur mycket prylar som ryms i ett ordinärt radhus. Över hur mycket prylar människor lyckas samla på sig under årens lopp. Alla dessa bra-att-ha-grunkor. Allt från gamla plastburkar till udda glas. Jag säger till mig själv att det här vill jag verkligen bespara min dotter en gång i tiden. Jag måste ta för vana att rensa med jämna mellanrum. Minst en gång om året.

Sortera, rensa, slänga, ge bort, systematisera. Mitt livs lott. Örrrrk.

Dock känns det bra när processen är igång. Jag märker att det är mycket jag kan göra mig av med utan att det gör ont i själen. Till exempel har vi precis packat ner vardagsporslinet. Bortskänkes. Har aldrig tyckt särskilt mycket om det. Så nu äter vi på finporslinet, det vita med den vackra koboltblå randdekoren. Och använder silverbesticken därtill. Det rostfria går till loppis. Why not?

När jag går genom rummen i huset ler jag åt alla bitar med maskeringstejp som sitter lite här och var. Min pappa älskade maskeringstejp. Tyckte det var prima att laga saker med. En del gamla tavelramar sitter till exempel ihop nödtorftigt med maskeringstejp. Och så har vi skrivbordsdörrarna, dem han tappade bort nycklarna till. De stängde aldrig ordentligt, men han löste problemet med hjälp av…just det, maskeringstejp!

Karlssons klister var en annan favorit. De rangliga köksstolarna, som mina föräldrar haft sedan de gifte sig, bär tydliga spår av lagningar medelst Karlssons klister.

Ibland undrar jag varför de inte slängde det som faktiskt var trasigt och skaffade nytt. Inte kan det ha varit av ekonomiska skäl, mina föräldrar hade det gott ställt. Men deras generation var ju den sparsamma. Slit-och-släng var närmast ett skällsord. Toksnåla var de dock alls inte. De reste till exempel gärna och ofta. Över flera kontinenter.

Jag är nog en smula mer lagd åt vardagskomforthållet än mamma och pappa var. Så alla ohjälpligt trasiga möbler åker till tippen.

Och en del tavlor, de ska få nya ramar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: