När nytt och gammalt inte går ihop

23 Maj

 Herald Tribune hade igår en lång artikel om Internets möjliga effekter på självmordsstatistiken i Sydkorea. Liknande frågeställningar som varit uppe i Sverige.

Under de senaste 25 åren har Sydkorea, enligt Herald Tribune, gått från att ha ett av de lägsta antalet självmord i världen till att ha det högsta antalet självmord per år inom OECD.

Under dessa 25 år har Sydkorea moderniserats i en rasande takt; gått från att vara ett fattigt agrarsamhälle till ett högteknologiskt land där konkurrensen om de bästa skolorna, de bästa jobben, den högsta standarden och det högsta anseendet är enorm. Den sociala välfärden har dock inte utvecklats i samma takt som den materiella, och det traditionella stödsystemet, nämligen familjen, är inte vad det en gång var. Skilsmässorna har ökat markant under de senaste åren (från att ha varit en i det närmaste tabubelagd företeelse). Omgifte blir allt mer accepterat. Allt fler medelålders människor anser sig inte ha möjlighet att ta hand om den gamla generationen, vilket var självklart att man gjorde tidigare. Istället för att i hemmet ta hand om barn och gamla ger sig allt fler kvinnor in på den avlönade arbetsmarknaden.

Sydkorea är idag ett av de bredbandstätaste i hela världen. Vilket bland annat fått till följd att det skapats hemsidor specifikt för personer som planerar att begå självmord. Här får de kontakt med likasinnade och kan eventuellt hitta en ”självmordspartner”. I april i år, rapporterar Herald Tribune, begick t.ex. två kvinnor självmord i en lägenhet genom att hermetiskt tillsluta den med tejp och sedan hetta upp kol på spisen. De dog när koloxidångorna fyllde rummet. De två hade träffats via en ”självmordshemsida” på Internet.
Vidare rapporterar Herald Tribune att somliga använder nätet för att hitta personer som säljer bekämpningsmedel, som de tänker använda för att förgifta sig själva med.

Korea Association for Suicide Prevention har ett antal medarbetare som söker igenom webben i jakt på ”självmordshemsidor”, och där försöker identifiera personer som planerar att ta sina liv, för att, om möjligt, spåra upp dem och hindra dem.

Självmordstankar dyker bland annat upp bland en del barn och unga som inte lyckas bra i skolan. Som känner att de inte har någon framtid om de inte får de högsta betygen, vilket är ett måste för att ta sig in på de bästa universiteten (en examen därifrån ger ju de bästa jobbchanserna). Och som känner att de sviker sina föräldrar och sin familj. För även om den koreanska familjen i mycket inte längre är vad den en gång var, så är den fortfarande en avsevärd faktor i den koreanska ”hederskulturen”.

I Seoul monteras nu glasskärmar framför spåren i tunnelbanan, vilket ska förhindra folk från att kasta sig framför tågen (en vanlig självmordsmetod i staden). Och myndigheterna diskuterar att göra bekämpningsmedel mindre giftiga, för att förhindra att de används som gift av folk som vill ta sina liv. Allt fler skyddställningar monteras på höghustak och broar, så att människor inte ska kunna kasta sig ut från dem.

Men de här åtgärderna kan ju mest liknas vid att ta en alvedon vid värk. När man dämpar smärtan, men inte gör något åt det bakomliggande problemet.

Och frågan är vad Sydkorea tänker göra åt de bakomliggande problemen till landets höga självmordstal. Hur tänker man sig stävja det faktum att vissa unga människor ser ett misslyckat skolprov som en orsak till att ta livet av sig? Eller att en företagsägare som gått i konkurs väljer att kasta sig ner i floden från en hög bro? Eller att en människa med skyhöga kontokortsskulder kastar sig framför ett tunnelbanetåg?

Självmordsstatistiken i Sydkorea är, som jag ser det, till stor del ett utslag av att den traditionella kulturen frontalkrockar med det moderna samhället. Traditionella värderingar, som vikten av att hedra sin familj och inte förlora ansiktet, får väldigt obehagliga följder i dagens sydkoreanska samhälle.

Förr ”visste man sin plats” i Korea. Man föddes in på en viss nivå i den samhälleliga hierarkin och förväntades leva enligt de regler som gällde på den nivån, samt i alla lägen lyda sina överordnade.

Idag luckras detta system upp. Det är möjligt att klättra upp några pinnhål på stegen. Det är möjligt att arbeta sig till ett bättre liv, med ökad materiell välfärd och bättre anseende – vilket innebär att ens medmänniskor behandlar en med ökad respekt. Det lockar naturligtvis många. Som dessutom inte vill att deras barn ska halka efter. Inte trilla ner, utan följa med upp. Kanske högre än vad man själv förmår nå.

Priset för detta kan bli omänskligt högt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: