Stora, stygga sprutan

17 Maj

Jamen tjena gott folk. What a day. Eller inte. För min del har den bestått av att 1) hasa mig iväg till fysioterapin, 2) hasa mig hem igen, och på hemvägen inhandla bröd och mjölk samt 3) ligga i soffan och läsa deckare samt sova. Inte vidare värst imponerande. Men jag skyller på att gårdagen var tämligen…hmmm…hur ska jag uttrycka saken…låt oss säga ”omvälvande”.

Jag var inbokad på återbesök hos farbror doktorn. Och påtalade för honom att det axelonda visserligen blivit mindre påtagligt efter hans medicinkur, men att det fortfarande inte är riktigt bra.

Farbror doktorn rättar till sina glasögon, hummar, rynkar pannan, kliar sig på kinden och vrider min arm upp och ner och hit och dit samtidigt som han klämmer mig på axeln. Jag förutsätts säga ”aj” när det är påkallat. Vilket jag också gör. Utom vid ett tillfälle, då jag får för mig att skrika ”PAIN!!”

Efter några minuters vridande och klämmande och hummande kliar sig doktorn ånyo på kinden och säger slutligen:

Well…I will give you an injection again. But this time without medicine in the needle. I will use the needle it like acupuncture. In the two very tense muscles.

”Ehhhh…jahaja”, tänker jag och fattar absolut ingenting. Akupunktur med injektionsspruta? Men eftersom farbror doktorn är så rar och förtroendeingivande kvittar jag glatt ”okay”.

Och sen dyker sjuksköterskan upp, som gumman ur lådan. Med STORA STYGGA SPRUTAN.

Och sen…sticker doktorn STORA STYGGA SPRUTAN i min axel. Och joxar runt med den där. Lääääänge och grundligt. Varpå jag känner att mina ”very tense muscles” onekligen är spända som fiolsträngar. De hoppar hysteriskt hit och dit så fort sprutan träffar dem.

Det här är något av det läbbigaste jag varit med om. Ont som f-n gör det också.

När det har gått en hel evighet drar doktorn äntligen ut sprutan. Och säger ”now, maybe you will feel dizzy. Fragile women often do”.

”Fragile women”?!?! Vad har han fått det ifrån? Excuse me, jag har ju sagt att jag är från Sverige! Tough Viking Woman! Dessutom är jag lika lång som honom, ha! Hela 159 centimeter! (Jajadå, han är möjligtvis 5 centimeter längre…)

Sen går det cirka en halv minut, och plötsligt börjar det susa i öronen på mig, och jag känner att det börja svartna för ögonen. Jag hör mig själv pipa ”excuse me very much, but now I think I am going to faint”.

Varpå den späde doktorn och hans likaledes späda sköterska kränger upp mig på närmast belägna brits, med benen rakt upp mot väggen.

Där ligger jag, tämligen yr i mössan, och tänker ”fanfanfan, jag ska hämta dottern vid skolbussen om 20 minuter, det här har jag då rakt inte tid med!!!”.

Doktorn står över mig, klappar mig på armen och säger ”it will be OK, just breathe deeply…one, two, three…”, varpå det – till råga på allt – blir lite förlossningsfeeling över hela situationen.

Efter några minuter susar det inte i öronen längre och jag tycker mig se omgivningen ganska klart för mig. Så jag reser mig försiktigt upp från britsen och förklarar käckt att ”and now I have to go to pick up my daughter from the school bus, so thank you very much for today!”

Farbror doktorn förvissar sig om att jag överhuvudtaget kan stå på benen, och släpper sedan tack och lov iväg mig.

Efter denna lilla eskapad kunde jag knappt röra armen på två timmar, så ont gjorde det.

Men sen!

Sen, förstår ni, så blev det faktiskt otroligt mycket bättre. Idag är jag väldigt öm i armen, men axelontet är nästan ett minne blott. Dock känner jag mig som sagt som en urvriden disktrasa. Helt orkeslös.

Men det är väl smällar man får ta, när man nödgas gå i närkamp med stora stygga injektionssprutan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: