Det är inte synd om mig

16 Mar

Har varit gräsänka en hel del det senaste året. Maken har rest Asien runt flera rundor, några svängar till Sverige har det också blivit. Ibland har han varit borta två veckor på raken.Av några medmänniskor hemma i Sverige har jag fått en kommentar som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka, nämligen ”men det måste ju bli ensamt och långsamt för dig och dottern därborta, när han är borta så mycket”.

Förlåt, men det här begriper jag inte alls. Att vi saknar honom ibland när han är borta är ju en sak. Men varför måste tillvaron bli ensam och långsam för det? Livet är väl vad man gör det till? Det finns så mycket att göra, dottern skulle kunna träffa kompisar och/eller gå på aktiviteter all sin vakna tid, om hon nu skulle vilja det. Detsamma gäller mig. För det mesta rusar dagarna förbi för oss båda.

Kanske är detta en kommentar som fälls i all välmening, men för mig implicerar den lite att utan en karl i närheten har man som kvinna inget riktigt liv. Kanske speciellt inte när man bor i främmande land, långt borta från den välkänt trygga svenska vardagen.

Tack så mycket, jag har ingen lust att tycka synd om mig själv när det inte finns någon orsak till det, och jag vågar mig faktiskt ut i den koreanska verkligheten på egen hand.
Jag är visserligen ett UFO, men något hjälplöst våp är jag inte. Och folk bits inte mer här än vad de gör i Sverige.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: