Sorry, no English…

20 Feb

När vi åkte tillbaka från Bali till Seoul för några veckor sedan stod vi bakom en annan västerlänning i kön vid gaten. Uppenbarligen hade den medelålders herrn i fråga råkat ut för något irriterande, för han suckade frustrerat, lyfte upp armarna och lät dem uppgivet sjunka ned igen alltmedan han vände sig till den person som stod bredvid honom, en koreansk man.”Why, why”, utropar västerlänningen frustrerat, allt medan han spänner ögonen i koreanen, ”why on earth does every Korean assume that all foreigners speak English?!?”

Koreanen bredvid hajar till, stirrar på den frustrerade västerlänningen och anlägger ett ”ursäkta-att-jag-finns-till”-leende, samtidigt som han viftar lite avvärjande med händerna. Det är helt uppenbart att han inte kan engelska, och att han tycker det är förfärligt pinsamt att bli påhoppad sådär, av någon som han dessutom inte förstår.

Nu skulle man ju kunna vara lite försmädlig och kontra med ”jahaja gubbe lille, och varför i hela världen förutsätter du att alla koreaner kan engelska, då?”. Men det tänker jag inte göra. För jag förstår karln. Been there, done that. Egentligen vet jag ju varför ”alla” koreaner tror att ”alla” västerlänningar pratar engelska. Dels finns det så många amerikaner här, så man blir ofta tagen för amerikan. Dels finns det en hel del som (av någon märklig anledning) tror att västerlänningar är mycket bättre på att lära sig språk än vad koreaner är. Och sen finns det folk som tror att engelska pratas överallt i västländer.

Allt det där vet jag. Ändå har jag ibland blivit lika frustrerad som karln i kön vid gaten. I synnerhet om jag varit på dåligt humör. Då rinner allt som oftast det logiska tänkandet av mig som vatten på en gås, och jag känner mig på något absurt sätt berövad min identitet. Jag är väl för höge farao ingen amerikan, jag är svensk!!! Har nästan varit på väg att ryta ”Sorry, no English, SUEDEN MALÅ CHUSEJÅ!!” till en och annan intet ont anande människa, men lyckligtvis hejdat mig i sista stund.

Vad vill jag säga med det här då? Tja, att man väl inte alltid är så diplomatisk och logisk som man skulle vilja. Att småsaker kan anta orimliga proportioner när man inte är sitt vanliga glada jag. Och att ens identitet som svensk tycks bli viktigare för en själv när man bor utomlands.

Förresten: När vi steg av planet, och stod och väntade på vårt bagage, stod den irriterade västerlänningen återigen i vår närhet. Med passet väl synligt i näven.

Han var svensk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: