Arkiv | januari, 2006

Rätten till ett privatliv – även som pensionär

17 Jan

I Korea har det, tills alldeles nyligen, varit självklart att man tar hand om och erbjuder sina föräldrar husrum när de blir pensionärer. Men tiderna förändras, enligt en artikel i Korea Times.
Tidningen refererar till en undersökning utförd av en koreansk pensionärsorganisation. 78 procent av de intervjuade som var över 50 år sa att de hoppades att de kunde bo någon annanstans än hos sina barn när de gick i pension. 85 procent av dem som var mellan 50-55 år gamla sa att de inte ville bo med sina barn efter pensionen. 65 procent av de som var över 70 ville dock bo med barnen.En talesman för pensionärsorganisationen säger att de som är mellan 50 och 60 år gamla, och som vill bo för sig själva, antagligen anger detta eftersom de faktiskt hade de ekonomiska medlen att klara sig själva som pensionärer – till skillnad från de äldre intervjuobjekten. Som ni förstår har Sydkorea inget allmänt pensionssystem som Sveriges. Traditionen bjuder att det är barnens ansvar att ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och slutar att arbeta.

Ibland hör jag västerlänningar – både svenskar och andra – tala om hur bra och ”naturligt” det är med flergenerationsboende, och hur sympatiskt det är att barn tar hand om sina gamla föräldrar. Ja, det kan väl låta trevligt, och moraliskt rätt på sätt och vis. Att man tar hand om dem som tog hand om en själv en gång, när man var liten och hjälplös.

Men detta system är ingen sörgårdsidyll. Konflikter uppstår naturligtvis, inte minst på grund av att de äldre och de yngre har olika värderingar. Speciellt idag, när det koreanska samhället förändras så mycket. När allt fler kvinnor kräver rätten att betraktas som jämställda männen. Och när de inte längre automatiskt accepterar att lyda sina föräldrar/svärföräldrar i allt, och leva sina liv som den äldre generationen anser att livet ska levas. När de vill bestämma själva.

I artikeln uttalar sig en 53-årig man, Cho Young-won, som är egen företagare. Han planerar att bo själv när han går i pension och när barnen har gift sig. Han räknar med att ha pengar så att han och hans fru klarar sig, och säger: ”Att bo tillsammans blir en börda, inte bara för mina barn och deras partners, utan även för min fru och mig. Varje par har rätt till ett privatliv”.

Nya tiders värderingar och idéer kan alltså även slå igenom hos dem som inte är helt purunga. Till exempel ”rätten till ett privatliv”. Och kanske – precis som i Sverige ibland – rätten att inte alltid betraktas som en självklar barnvakt till barnbarnen.

Otroligt genant

17 Jan

Det här är bara FÖR pinsamt.Jag är jättedålig på allt som har med siffror och matematik att göra. Ibland får jag verkligen tänka efter när jag ska hjälpa dottern med hennes enkla små matteläxor.

Men. Någon måtta får det väl vara, tycker man. Nu har vi haft samma telefonnummer i två och ett halvt år här i Seoul. Det är inte särskilt komplicerat. Först kommer tre siffror, sen fyra till. Alltså sju siffror att hålla reda på.

Tror ni jag fixar det? Icke. Jag får jämt titta på den fusklapp jag har i plånboken.

Känner mig som en komplett idiot. Och begriper inte varför numret inte går in i skallen. I Sverige lyckades jag ju lära mig mitt telefonnummer. Det tog väl någon månad, men sen satt det.

Här är det som om nån drar ner rullgardinen när jag blir tillfrågad om mitt telefonnummer.

Dessutom har jag mobiltelefon.
Det numret kan jag inte heller.

Ridå.

Närsynhet – en skandinavisk/asiatisk grej?

16 Jan

I dagens Chosun Ilbo ställs frågan varför så många koreaner bär glasögon. Som – inte helt vetenskapligt – ”bevis” på hur det står till med de koreanska ögonen publicerar man ett foto på en koreansk skolklass och en från Nya Zeeland. Barnen är jämngamla. I den koreanska klassen bär 15 av 35 elever glasögon. Bland nya zeeländarna är det bara 4 av 34.Men. Sen hänvisar man till en (icke namngiven) studie som tyder på att människor från Östasien OCH från Skandinavien är mer genetiskt benägna att bli närsynta än andra människor.
Någon som har hört talas om det?

En nyzeeländsk präst, Father Bob Morpimore i Oakland, säger i artikeln att det inte är så många barn i hans land som behöver glasögon eftersom de lever sunt. De går och lägger sig någon gång mellan sju och åtta på kvällen och vaknar vid fem-sex. Han får stöd av Lee Jun-young, en koreansk student i Oakland, som säger att nyzeeländska ungdomar inte läser, ser på teve och sitter vid datorn lika mycket som koreanska ungdomar. Dessutom är de utomhus mer.

Jag tycker i och för sig att jag ser mycket fler barn här med glasögon än vad jag gör i Sverige, eventuella genetiska bevis till trots. Men det kanske beror på att svenska ungar också får mer nattsömn än koreanska. De slipper åtminstone att redan i tämligen späd ålder bli ivägskickade till privata kvällsskolor vareviga dag, som så otroligt många koreanska barn blir av sina föräldrar, vilka tycker att det statliga koreanska skolsystemet är under all kritik. Och därtill sitta och anstränga ögonen vid digra läxböcker (givetvis från både vanliga skolan och kvällsskolan) till mycket sent på kvällen.

Birgit Nilsson, sjuåringen och jag

15 Jan

Jag odlar vidare min förtjusning för svensk teve, häller ut mig i soffan och följer dåsigt dokumentären om Birgit Nilsson.Sjuåringen bestämmer sig för att ackompanjera mig. Sätter sig på soffkanten. Säger efter ett tag:

”Du mamma. Det är lite konstigt med opera. Man hör ju inte vad dom sjunger. Det är så mycket aaaahhhhohhhhahhhhooooo liksom.”

Jo, det kan man ju tycka.

Sjuåringen funderar vidare, suckar lite, lägger ena benet över det andra på ett otroligt världsvant sätt och säger sedan:

”Du mamma. Sån där sång uppskattas nog inte så mycket nuförtiden.”

Om paraboler

14 Jan

Och på tal om parabolantenner (se inlägget nedan) kommer jag aldrig att beklaga mig över hur oestetiskt det blir på svenska flerfamiljshus där var och varannan hyresgäst monterat en parabolantenn på balkongen. Eller säga något i stil med att det är av ondo att utlänningar tittar på hemlandets tevekanaler via parabol, de borde ägna tiden åt att integreras i det nya landets samhälle istället.Till dem som hyser åsikter i stil med ovanstående vill jag säga: bosätt er i ett annat land. Gärna ett land långt borta från Sverige, med en helt annan kultur än ni är vana vid. Se mig sedan i ögonen och säg ärligt (efter kanske ett år i detta land) att ni absolut inte är intresserade av att se svensk teve, även om möjligheten finns – via en osnygg parabol.

Varning för yrvakna

12 Jan

I dagens Aftonbladet står det att måttligt berusade personer har lättare att tänka än personer som är yrvakna. Fast bäst tänker man så klart om man får vakna i egen takt.Jag är ett utmärkt exempel på hur fel man kan fungera som yrvaken. I morse kastade jag som vanligt mig bryskt ur sängen när väckarklockskrället upphov sin inte alltför ljuva stämma. Snubblade ut i köket för att göra frukost till sjuåringen (som jag väcker efter frukostförberedelserna). Skulle göra ett glas chokladmjölk till henne. Tar fram en kopp. Tar fram chokladmjölkspulvret. Börjar skeda upp pulver. Upptäcker sedan att jag målmedvetet står och skedar upp pulvret i en skål med salt jordnötter. Inte i koppen som står bredvid.

Urrrrrrk.

Tömde sedan torktumlaren på lite kläder. Vek prydligt ihop ett antal strumpor. Var på god väg att stoppa dessa i skafferiet. Där kan man ju annars tänka sig att jag skulle kunna sätta tillbaks burken med chokladmjölkspulver.

Gomorron, gomorron…

Tänka först och tala sen

11 Jan

När jag igår nattade sjuåringen kom följande kloka fundering ur hennes rosenknoppsmun:”Alltså mamma. Det är nog bäst att jag sover nu. Annars blir jag trött som faaaaan i morgon.”
Varpå hon fnittrade glatt.

Humhum. Jag skulle kanske fundera på att vårda mitt språkbruk lite. I hennes närvaro i alla fall.

Himla tur att hon går på engelskspråkig skola, så hennes fröken slipper förfäras….

Minnenas sorl

11 Jan

Fick plötsligt en obetvinglig lust att lyssna på Hansson de Wolfe United.Vilket jag således gör just nu. Minnenas sorl.

Alltså, fasen vad de är bra! Eller är det bara jag som är nostalgisk?

Hur många vet förresten vem Hansson de Wolfe United är nuförtiden?

Tänk så det kan bli

6 Jan

Ja, då var man tillbaka i Morgonstillhetens Land, som det så vackert kallas. Måste vara väldigtväldigt tidigt på morgonen som avses. Klockan tre eller så.Alla goda föresatser om att börja det nya året med enbart nyttig mat var i ett nafs försvunna då vi äntligen, efter cirka 18 timmars resa, ramlade in i vår bostad här i Seoul, tämligen groggy och jetlaggade. Maken föreslog pizza till kvällsmat; varken sjuåringen eller jag protesterade nämnvärt.

Maken satt en stund på den lokala pizzerian och väntade på att vår fettstinna kaloribomb skulle bli klar. Och, efter att ha tillbringat tre veckor i lantliga Skåne, i öppna landskap med fräsch och fin lantluft, tittade han nu ut över nejden, som i detta fall består av en avgastät, bökigt tätt trafikerad korsning – runtom lyser hundratals grälla neonskyltar upp omgivningen och helgfirare i stora mängder skyndar till och från otaliga restauranger och barer.
”Tja, nog är det lite småperverst, men när jag satt där tänkte jag faktiskt att…det är allt lite skönt att vara hemma igen, hahaha”, rapporterade han vid hemkomsten.

Jojo. Och detta kommer från en riktig lantis, som inte alls är särskilt förtjust i storstäder. Vilket man ju får kalla Seoul, med sina cirka 12 miljoner invånare.

Mer hyfs på Ica, tack!

5 Jan

Då var det dags för det sista inlägget innan jag äntrar planet tillbaka till Seoul. Och nu ska jag minsann gnälla lite på bristen på hyfs och vett i svenska affärer.Nejnej, jag förväntar mig inte att personalen ska stå och buga när jag närmar mig entrédörrarna (vilket ägaren till vår närmaste mataffär i Seoul brukar, vilket gör att jag rodnar och blir alldeles fnissig). Nej, nu ska jag gnälla på mina medkunder.

Alltså. Man står med sin varukorg i en av gångarna och kollar in utbudet av fullkornspasta, eller vad man nu ska köpa. Närmar sig gör en annan kund med matvagn. Denne vill komma förbi en. Men vederbörande gör ingen ansats att tala om detta. Utan står bara där med sin kundvagn, nära en, med surmulen min. Tydligen är det JAG som i ögonvrån alltid måste hålla koll på om någon, eller några, vill komma förbi mig. Ansvaret ligger på mig. Vilket jag inte gillar. Det är ju inte JAG som vill någonstans. Jag står bra där jag står, jag, fullt upptagen med att kolla innehållsdeklarationen på diverse tagliatelle-sorter.

Men hallå. Är det så svårt att påkalla min uppmärksamhet? Är det så farligt att kläcka ur sig ett litet ”ursäkta”? Vad kan hända? Kommer jag att slå ner dig? Vräka ut alla varor ur din kundvagn och kasta kors och tvärs? Öppna dina filpaket och hälla innehållet över huvudet på dig?

Vad är det som är så livsfarligt, eller åtminstone oerhört besvärligt, med att tilltala någon man inte känner?

I Korea brukar folk åtminstone mumla något när de vill förbi en med kundvagnen, ”chamkanjå” (typ ”ursäkta”) brukar de antingen viska, säga eller vråla.

Eller så kör de helt enkelt över en med kundvagnen. Det är mer raka rör, måste jag säga. Inget småsurtjafsande.

Nä, nu känner jag mig nästan Linda Skuggigt gnällig, så jag ska nog avsluta detta och ägna mig åt min packning.

Återvänder när jag kommit ur jetlaggen. Tjoho!

%d bloggare gillar detta: