Påkörd för första gången

23 Jan

Jaha, då har jag blivit påkörd för första gången i Korea. Tja, det var nog första gången överhuvudtaget faktiskt.Var på väg hem med bilen från stormarknaden. Nästan framme. Vägen tämligen tom. Jag ska byta fil, kollar i backspegeln. Ett motorcykelbud närmar sig, men han ligger fortfarande långt bakom mig. Blinkar, byter fil. Kör på.

Efter en stund hörs ett stort DUNK! därbak. Kollar i backspegeln. Det är motorcyklisten som kört på mig. Han girar till, lyckas räta upp motorcykeln och stannar. Jag bromsar och stannar. Motorcyklisten står kvar, grimaserar, gnider sitt ben. Han har kört in i höger baksida på bilen och klämt benet.

Jag tänker FANFANFAN-SKITSKITSKIT och stiger ur bilen. Stirrar på motorcyklisten. Han stirrar på mig. Dessutom har det stannat två mc-bud till. De stirrar också. Ömsom på kollegan, som nu sitter på trottoaren och masserar sitt ben. Ömsom på mig.

Jag kollar baksidan på bilen. En minimal repa på kofångaren.

Jaha, vad gör jag nu?

Av flera av varandra oberoende källor har jag hört att man i Asien, när en utlänning är inblandad i nån sorts trafikolycka, alltid skyller på utlänningen. Det står till och med i flera guideböcker. Lokalbefolkningen lär resonera ungefär så här: ”Du är utlänning, du hör inte hit egentligen. Men det gör jag. Och om du inte hade varit här så hade den här olyckan aldrig skett. Därför är det ditt fel”.
Av det skälet bör man alltid ha en kamera med sig i bilen, för att kunna ta bilder som bevis vid en polisutredning. Någon kamera har jag naturligtvis inte med mig.

Det är detta som snurrar i mitt huvud nu, och det känns inte så kul.

En av mc-killarna kommer fram och frågar var jag bor. ”Där på andra sidan vägen”, säger jag, och pekar i riktning mot mitt hus, som ligger cirka 300 meter bort. Killen frågar om jag kan koreanska. ”Tyvärr, bara jättelite”, säger jag.

Tar mobiltelefonen och försöker ringa några koreanska kompisar. Ingen av dem svarar. Kikar runt, hoppas på att någon polisbil ska köra förbi. Ingen i sikte.

Då börjar jag gråta. Av chocken, och av en enorm frustration över att inte kunna koreanska.

Mc-killarna spärrar upp ögonen. Den ene rusar fram, klappar om mig och säger ”don´t cry, don´t cry, you go home now.” Sedan skriver han sitt mobilnummer på ett gammalt kvitto och säger åt mig att ringa. Jag kör hem, småhulkandes.

Vid lunchtid kommer maken hem och jag berättar vad som hänt. Han inspekterar bilen och instämmer i att det här var ju inget att tjafsa om. Sen funderar vi på om mc-killarna noterat vår bils registreringsnummer och anmält saken till polisen.

När maken återvänder till kontoret på eftermiddagen berättar han för en av de koreanska kollegerna vad som hänt, och ber denne att ringa mobilnumret.

Kollegan ringer. Mc-budet som svarar. Han vill be så hemskt mycket om ursäkt. Det som hände var hans fel, han var helt enkelt ouppmärksam, säger han. Och han är ledsen för att han orsakat mig obehag.

Visst kan det vara bra att vara förvarnad om vad som kan tänkas hända i vissa situationer i vissa länder. Men värsta tänkbara scenario inträffar faktiskt inte alltid – lyckligtvis.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: