Arkiv | december, 2005

Snudd på underverk för mig

18 Dec

Attans, jag måtte ha blivit miljöskadad av mitt utlandsboende. Inte fasen hade jag väl annars fått tårar av lycka när jag stövlar in på gamla fina Lindex och rotar runt bland trosor, behåar och strumpor?!? Grejen är att här hittar jag snabbt saker som passar, och jädrar i min lilla låda vad DET känns exotiskt då.

I och för sig är jag rätt kort, längdmässigt smälter jag väl in bland koreanska tjejer och damer i Seoul. Inte är jag särskilt omfångsrik på bredden heller. Okejokej, jag har en irriterande och enveten valk runt midjan, men sen är det inte så mycket att tjafsa om faktiskt.
Men det vill sig aldrig riktigt med inköp av ovanstående klädesplagg i Korea. Hålen för benen i trosorna är oftast för tajta. Strumpbyxorna för korta. Finns det något som är vidrigare än strumpbyxor vars gren efter 20 minuter befinner sig någonstans halvvägs ner till knäna?!? Och behåarna…koreanskornas liljekullar verkar sitta mer centrerat mitt på framsidan, så att säga. Kort sagt blir det lite halvdant med alltihopa för mig.

Så lyckan var gjord när jag vandrade fram till kassan i ovan nämnda affär idag, med ett rejält lager av mina favoritunderkläder (som lyckligtvis fanns kvar i sortimentet). Damen i kassan upplyste mig snällt om att det fanns andra modeller (än mina favoriter alltså) som nu såldes enligt devisen ”köp 3 betala för 2”. Jag förklarade att jag helst kör med säkra kort.
Och var på vippen att tillägga: ”Jamen herregud människa, jag bor i Korea. KOREA! Fattar du hur jag har det egentligen?!?”
Hejdade mig lyckligtvis i sista stund. Inte ska man skrämma slag på oskyldiga medmänniskor.

Det rullar på trots allt

18 Dec

Jahapp. Då har jag kastat mig ut i den svenska trafiken i form av bilförare igen.Tycker att det har gått riktigt bra för mig, faktiskt. Jag har kommit ihåg att jag INTE får svänga höger vid rött ljus, jag har stannat för fotgängare vid övergångsställen och även stannat vid stopptecken (sistnämnda är faktiskt inte alltid rekommendabelt att göra i Korea, man riskerar att bli påkörd bakifrån…).

Men fasen vad jag varit arg på mina medtrafikanter. Mycket argare än vad jag är i Seoul. För där är det liksom bara att gilla läget. Man hukar sig och väjer för en buss som får för sig att hastigt och lustigt glida ut några centimeter framför en, i färd att byta fyra filer på en gång. Man väjer för dödsföraktande motorcykelbud som dyker upp som kanonkulor i vilka trånga utrymmen som helst. Man accepterar utan prut att folk kör om till höger. Antingen får man göra det, go with the flow, eller så får man låta bli att köra. De koreanska fordonsförarna lär inte förändra sig bara för att jag hytter med näven och vrålar otidigheter på svenska åt dem, liksom.

Men svenskar borde veta bättre, tycker jag av någon anledning. Och blir svårt sur när mina högstämda ideal inte motsvaras till hundra procent av trafikverkligheten. Till exempel på motorvägen mellan Lund och Malmö…ujujuj. Pulsen går upp i 190 när jag ligger efter en tjej i min egen ålder som parkerat sig i ytterfilen, där hon håller 105 kilometer i timmen. What the heck?!? Och så har vi Gubbe i Volvo som inte vet att hans bil är utrustad med blinkers. Eller så skiter han bara i att använda dem, just på grund av att han är Gubbe i Volvo, och det innebär ju att alla andra vet åt vilket håll han tänker svänga och när han tänker göra det.

Det kanske är bäst att jag tar bussen i morgon. Vill inte riskera mitt i övrigt julfryntliga humör.

Mardrömsresa med gott slut

17 Dec

Jahaja. Efter en interkontinental mardrömsresa som innefattade följande komponenter….a) en sjuåring som fick feber och kräktes, b) ett flygplan med en ej fungerande hydraulpump, c) därpå följande försening på fem timmar, vilka tillbringades i nämnda flygplan samt d) enormt strulande bagageutlämning kom vi då ÄNTLIGEN till good old Sweden igår.Dottern kryade på sig tämligen raskt, men fy attan vad jetlaggade vi varit efter dena äckelpäckelresa.

Det har dock sin diskreta charm att jetlaggad utav bara fasen sitta i svärföräldrarnas kök klockan fyra på morgonen, vrålhungrig, och tugga Wasa knäckebröd med julost och svepa starkt svenskt kaffe till.

Konstig fråga

14 Dec

Dagens citat från maken, när han kom hem och ropade efter mig, men inte kunde hitta mig förrän jag talade om att jag befann mig i köket:- Ja, jag kollade under soffbordet, men du låg ju inte där!

Jag frågade lite finkänsligt varför han trodde att jag skulle befinna mig under soffbordet av alla ställen.

– Jamen det är ju där någonstans du brukar ligga när du stretchar, så du kan kolla teve samtidigt.

Tja….om jag får säga det själv så brukar jag ligga mer bredvid soffbordet än under det när jag stretchar. Dessutom ligger jag ju knappast och stretchar dagarna i ända, så det vete katten varför han kollade efter mig just där. Lite lagom julförvirring kanske, det kan ju drabba den bäste.

Och på tal om ingenting tar jag mig nu några dagars blogg-timeout, ty i morgon åker vi till Sverige för att fira jul, och jag lär väl vara väck av jetlagg ett tag.

Ett litet land långt, långt borta

10 Dec

I förra veckan frågade en koreansk medelålders dam mig om vi firar Thanksgiving i Sverige. Min första tanke var ”men det vet väl alla att Thanksgiving är en amerikansk tradition, som bara firas av amerikaner”.Fast sen kom jag på att frågan kanske inte var så ”dum” som jag trodde. Damen kanske mycket väl visste att Thanksgiving är en alldeles speciell amerikansk tradition. Men att det inte var den hon menade egentligen, utan den koreanska helgen Chusok. Chusok brukar nämligen ”översättas” till ”korean thanksgiving” på engelska. Chusok infaller också på hösten, och är en av de riktigt viktiga helgerna i Korea, då man högtidlighåller minnet av sina anfäder.

Vad damen kanske ville veta var om vi har något liknande i Sverige. En helg då vi hedrar våra avlidna släktingar, och tänker på att de är deras liv som gjort det möjligt att vi finns till idag. Jag kände mig lite dum som dragit förhastade slutsatser ? när jag fick frågan tänkte jag nämligen ”är det verkligen möjligt att hon inte vet att Sverige är ett land i Europa och inte en del av USA?!?” För det visste hon förmodligen.

Några få gånger här i Korea har jag förresten träffat koreaner som tror att vi pratar engelska i Sverige. Först har jag baxnat, vilket naturligtvis beror på att jag förhäver mig och mitt land, och tillmäter det en enorm betydelse här i världen. Så himla viktigt som Sverige är måtte ju alla veta att i Sverige pratar man svenska? Dessutom är vi svenskar riktigt bra på att prata engelska. I alla fall pratar en större andel av vår befolkning långt bättre engelska än den koreanska befolkningen.

Men jag inser mer och mer hur fel jag tänker. Sverige ligger långt, långt borta. Det är ett litet land som några få gånger når rubrikstatus i Asien. Tro det eller ej, tidningarna här borta är inte fulla av analyser över hur Sverige hanterat tsunamikatastrofen, och spekulationer kring huruvida Göran Persson och hans regering kommer att avgå eller ej. Till exempel.

Det är inte alls konstigt att ”hela världen” inte vet att det finns ett språk som heter svenska. För ”hela världen” har oftast nog med sitt. Hur chockartat det än kan framstå för oss svenskar.

Hett helgmys i taxin

10 Dec

Tre helgmorgnar den senaste månaden har dottern och jag tagit taxi till olika aktiviteter, bland annat de svenska barnens sångträning inför vårt stora Luciafirande, som avhålls i morgon, söndag.
Och innan ni mumlar något om ”jäkla lyxlirare” vill jag påpeka att det är synnerligen överkomligt att åka taxi i Korea…Hursomhelst. Varje gång har taxichaufförerna varit män i övre medelåldern. När jag öppnat bildörren och sagt ”anjånghasejå” (god dag) har de kraftfullt och glatt tjoat ”anjånghasejå!” tillbaka. Så har vi klivit in, dottern och jag, och tagit plats på sätena som prydligt vinterbonats med mjuka, gosiga vinter-plyschklädslar. Och så har dessa trevliga herrar utropat ”Ah! Beautiful baby!” vid åsynen av min blond-lockiga dotter, som därvid lett lite generat, vilket herrarna skrockat förnöjsamt åt. Gentlemansmässigt har de sedan skruvat upp temperaturen i bilen till någonstans strax under 30 plusgrader, så att vi säkert inte ska frysa, och vridit upp volymen på radion och sjungit med i någon pigg och taktfast koreansk schlager, allt för att roa oss. Det har, kort sagt, varit alldeles otroligt gemytligt.

Det verkar, enligt vad jag sett ute på stan tidigare, företrädelsevis vara lite äldre herrar som är uppe med tuppen och rattar sina taxibilar på helgerna. Tja, de yngre förmågorna är kanske för trötta, eventuellt har de varit ute och helgfestat halva natten. Eller så har de kanske bebisar hemma som håller dem vakna när de bort sova. Och är det inte så att ju äldre man blir, desto lättare är det att vakna tidigt på morgonen? De här äldre männen kanske har vaknat av sig själva någon gång i gryningen och blivit itutade en näringsrik frukost med soppa, ris och kimchi av sina rekorderliga fruar, och med en sån början på dagen kanske man inte kan bli annat än på gott humör, speciellt innan vägarna hinner bli alldeles för igenkorkade av alla helgtrafikanter.

Vad vet jag. Men trevligt är det.

Lika för alla

9 Dec

Kvaliteten på detta inlägg kan vara jetlag-märkt (två timmars nattsömn), så ni är härmed förvarnade!
Hursomhelst. Väl tillbaka i Seoul kan jag inte låta bli att reflektera över vad jag tycker bäst om i Sverige.
Bland det trevligaste, när jag återvänder till hemlandet, är att höra tilltalet ”du”. Enkelt, praktiskt, demokratiskt. Närbesläktat är att höra alla möjliga människor presentera sig med förnamnet. Som piloten gjorde när vi flög inrikes i somras. Så hemtrevligt och tryggt, på något sätt.Duandet, och förnamnspresentationer, ger mig en (naiv?) föreställning om att Sverige i grund och botten är ett land där människors värde inte baseras på vilken position de har i samhället, hur gamla de är, vilken familj de kommer ifrån – etcetera. När piloten presenterar sig som ”Stefan” innebär detta att han likställer alla sina passagerare – den familjära presentationen går ju presumtivt ut till samhällets alla skikt: bland resenärerna kan finnas allt från arbetslösa, läkare, företagsledare och dagbarnvårdare.

När man bor i ett land där tilltal och bemötande av andra människor sker enligt betydligt mer hierarkiska principer känns detta rätt så befriande. Jo, jag är glad över att vara svensk.

Motsägelsefullt – på ett skönt sätt

9 Dec

Fasen alltså, det här landet gör mig alldeles förstummad ibland.
Superduper-high tech och gammaldags privatmoral på en och samma gång.För när folk går ut och äter lunch här, och går fram till kassan för att beställa, då paxar de sina sittplatser genom att lägga sina toppmoderna mobiltelefoner (med inbyggd mp3 och teve) på bordet.

Och telefonerna ligger kvar när de återvänder. På ett rörande självklart sätt

Vansinnigt gott julgodis

9 Dec

Efter två seriösa inlägg känner jag en obeskrivlig lust att ägna mig åt livets mer lättjefulla aspekter och tänkte därför delge er, kära bloggläsare, mitt allra bästa julgodisrecept. Kanderade mandlar med kanelsmak, vanvettigt goda! Varsågoda:200 g sötmandel
2 deciliter strösocker
2 teskedar vanillinsocker
1 deciliter vatten
Kanel efter tycke och smak

Såhär pysslar ni till dem:
Häll vatten, socker och vanillinsocker i en stekpanna. Vispa tills sockret lösts upp någotsånär. Sätt på värmen och koka upp. När lösningen kokar sänker du värmen och häller i mandlarna. Det ska småbubbla i pannan, inte koka för häftigt.
Efter en stund (minst 5 minuter tror jag, förmodligen längre, beror på hur mycket kräm det är i spisen din), blir lösningen allt segare, och efter 10-15 minuter (eller ännu längre) kristalliseras den. (Gå inte för långt från spisen, tillagningen måste kontrolleras regelbundet så att det inte bränns vid). Nu gäller det att vara med! Hacka runt i pannan (typ med en träslev) så att mandlarna separeras från varandra. Häll över kanel och rör runt försiktigt. Efter någon minut ser du att kristallerna börjar smälta igen. Fortsätt röra runt tills mandlarna blir lite lagom glaserade här och där av det smälta sockret. Värmen får inte vara för hög, annars bränns det vid och smakar örrrrk.
Stjälp över hela härligheten på en bakplåt med smörgåspapper på och låt svalna.
Ät tills du börjar må illa, gör sedan raskt en ny sats till familj och/eller vänner….

Att inte passa in

8 Dec

– Vilken ras är svenskar egentligen?
Den frågan fick min man en dag av sina kolleger. En absurd fråga för honom, som svensk, men ur ett koreanskt perspektiv är det inte så orimligt. För Sydkorea är ett etniskt mycket homogent land. 99,9 procent av befolkningen är koreaner. Ur det här perspektivet kan man förstå att makens kolleger såg brydda ut när han förklarade att man inte kan tala om en ”svensk ras”. Att vi är ”uppblandade” lite till mans. En del har vallonblod, andra har någon familjemedlem som exempelvis är från något annat europeiskt land, eller något annat land överhuvudtaget.Av kollegernas ansiktsuttryck när han berättade detta kunde man härleda ”tagit del av, men ej förstått”.

Att en korean gifter sig med någon från ett annat land är inget vanligt. Länge har det varit helt otänkbart. Och fortfarande ses det inte alltid med blida ögon.

Utlänningar är ett udda inslag här. De tolereras, men de är ingen riktig del av Sydkorea. Den största minoritetsgruppen är kineser. Bland västerlänningar utgör amerikanerna den största nationaliteten, vilket härrör från Koreakriget. Det finns fortfarande cirka 37 000 amerikanska soldater stationerade i landet.

Till amerikanerna har koreaner ett tveeggat förhållande. Den äldre generationen, som minns Koreakriget, har i allmänhet en långt positivare inställning än unga människor. Samtidigt är Sydkorea – på ytan – otroligt amerikaniserat. Här finns långt fler amerikanska restaurangkedjor och affärer. Ungdomarna har – vare sig de gillar USA eller ej – inga problem med att iklä sig amerikanska märkeskläder, lyssna på amerikansk musik, se amerikanska filmer och teveshower. Att få studera i Amerika är också en dröm bland många unga.

Européer då? Tja, vi anses som långt mer exotiska än amerikaner. Många koreaner får något drömskt i blicken när man säger att man är från Europa. De får visioner av holländska väderkvarnar, romantiska medeltida borgar ? och av Prag. Prag har blivit ett enormt populärt resmål bland koreaner (vilket delvis beror på att en populär koreansk såpa utspelar sig just i denna stad ? oklart varför…). Europeisk romantik på hög nivå.

Ännu har jag inte träffat någon korean som inte vet att Sverige ligger i Europa. Oftast lyckas de pricka in oss uppe i norr med. Och så utropar de ”Ah! Sueden! Abba! The Real Group! Volvo!”. Säger man att man är från Sverige blir man väldigt väl behandlad. ”Good country”, brukar det heta, och så gör folk tummen upp.

Längst ner på utlännings-rangskalan står gästarbetarna, de som kommer hit för att göra skitjobben som koreanerna är glada om de slipper göra själva. Filippiner, malajer och pakistaner till exempel. Och japanerna, de står i en klass för sig. Vilket inte är så konstigt, med tanke på de ockupationer och det lidande japanerna åsamkat koreanerna under historiens gång. Såren är definitivt inte läkta.

Men gemensamt för alla oss utlänningar här är att vi inte hör till landet på riktigt, och inte kan räkna med att göra det, om vi nu skulle vilja det, under överskådlig framtid (om vi inte gifter in oss i en koreansk familj, men inte ens då ska man räkna med att betraktas som fullt tillhörig på studs).

Den här inställningen – att utlänningar inte hör till samhället ”på riktigt” – kan faktiskt ha den motsägelsefulla effekten att en korean utkorar en till sin bästa vän. För det kan, har både min man och jag fått erfara, vara mycket lättare att verkligen öppna sig för någon som är utomstående, som inte är präglad av det koreanska samhället med sin starka inriktning på gruppen/samhället före individen, och med alla dess konventioner, moraliska påbud och levnadsregler. Man kan berätta vad man egentligen tycker om ditt och datt, för motparten tar ju inte illa upp.

Det har sina ljusa sidor att inte höra till ibland. I alla fall om man är svensk i Korea.

%d bloggare gillar detta: