Arkiv | november, 2005

Alla har sin egen ankdamm

18 Nov

”Hela världens ögon riktas nu mot Busan, Sydkorea…”Nyhetsankaret på den engelskspråkiga tevekanalen Arirang ser mig stint i ögonen under nyhetssändningen. Men jag bara småler, jag.

För det här är så typiskt. Vi människor har en tendens att överdriva det intresse vi uppbringar hos andra.

För tillfället pågår ett APEC-möte i Busan. APEC står för Asia-Pacific Economic Cooperation Forum. Det är ett ekonomiskt samarbetsorgan med 21 medlemsländer som jobbar för frihandel och förbättrad ekonomi hos medlemsländerna. Till konferensen i Busan har handels- och utrikesministrar från medlemsländerna inträffat för att diskutera allt från jordbrukssubventioner till fågelinfluensa. Man har bland annat enats om att försöka få fart på de stagnerade samtalen om världshandeln igen inför det toppmöte som WTO i vinter kommer att hålla i Hongkong.

Jag kan tala om att tidningarna och tevenyheterna här i Sydkorea varit fulla av APEC-reportage i åtminstone en månad innan pågående möte i Busan inleddes. Det här betyder mycket, ska ni veta. Åtminstone här i Sydkorea, för det är ju här mötet hålls. En strålande chans att sälja in koreansk kultur är det också. Medlemsländernas delegater får provsmaka massvis med kimchi, se traditionell koreansk dans och beundra sydkoreanernas alla högteknologiska landvinningar.

Men att ”hela världens ögon” nu riktas mot Busan…nja. Vad jag kan se har detta inte frambringat några braskande löpsedlar på de svenska tidningarna precis. Inga flersidiga reportage med färgbilder heller, för den delen.

Jag småler därför att jag tänker på hur det var under det svenska EU-ordförandeskapet för några år sedan, när Sverige hade sitt första EU-ministermöte. Rapporteringen gick ganska mycket i samma stil, med ”hela världens ögon riktade mot Sverige”, typ. Och oj, vad vårt vackra land skulle säljas in hos omvärlden. Mycket röda stugor och folkdans blev det.

Jag får känslan av att de sydkoreanska dagstidningarna inte var fyllda av braskande rubriker om denna tilldragelse, precis…

Människor är sig rätt lika världen över, som sagt.

Albert Einstein går igen

16 Nov

alberthubo.jpg

It is aliiiiiiiive!!! Ja, nästan i alla fall. Kolla bilden! Är det inte japanerna så är det koreanerna. Undrar varför asiater är så förtjusta i att utveckla skojiga och märkliga robotar?

Får jag presentera Albert Hubo. Han finns på en mässa för informationsteknologi i Pusan, i södra Korea. Han har skapats av forskare vid Korea Advanced Institute of Science And Technology. Albert kan enligt en artikel i Korea Times visa 10 olika ansiktsuttryck, han kan gå 1,25 kilometer i timmen och har en röst som påminner om Albert Einstein.

Vad mänskligheten egentligen ska med Albert Hubo till förtäljer dock inte artikeln.

Service pallipalli

14 Nov

En av de allra bästa sakerna med Korea är tveklöst konsumentservicen. Den är helt enligt den koreanska maximen pallipalli ? skynda på, snabbt ska det gå!Min bärbara dator lade ner verksamheten en dag. Gick inte att få igång. Panik, panik. I datorn har jag stora delar av både mitt yrkes- och privatliv. Och ja, jag vet att man ska backuppa, med cd-skivor, usb-minnen och allt sånt. Och nej, jag hade inte gjort det.

Min koreanska väninna följer med mig till serviceverkstaden. Där får vi ta nummerlapp och vänta en stund, allt medan vi ägnar oss åt att dricka gratiskaffe och babbla om allt som gör livet glatt. Efter en kvart blir vi inkallade till en servicetekniker som tagit sig an min dator.
Han petar och meckar och kliar sig i huvudet och pratar med min väninna. Jag är kallsvettig av nervositet. Är allt förlorat?
Så vänder sig väninnan till mig och säger ”Det är cd-enheten som brakat ihop. Han byter den gärna, men…det tar nog 20 minuter, han undrar om du möjligen kan vänta så länge?” 20 minuter? Ja jisses…jo, det kunde jag så klart.
Och efter 20 minuter vandrar jag ut med frisk och pigg dator utrustad med ny cd-enhet. Helt otroligt.

Ett annat exempel. Ska köra på utflykt med ovan nämnda väninna, samt hennes dotter och min egen. Får inte igång bilen. Den är stendöd. Panikringer till väninnan. Hon kommenderar oss att sätta oss i taxi och åka hem till henne, så ska hennes supersnälle make skjutsa oss istället.
Supersnäll make skjutsar iväg oss, och på kvällen hämtar han oss dessutom. Sen visar det sig att han ska lämna in sin bil på service, på en liten mack i kvarteret där han bor. Vi diskuterar mitt bilhaveri. Sen diskuterar han det med verkstadskillen.
Och det hela slutar med att verkstadskillen, klockan tio på kvällen, tar sin egen bil, skjutsar hem mig och dottern, och går löst på min bil med hjälp av medhavda mekanikerattiraljer.
Det var inga konstigheter. Batteriet hade laddat ur. Han byter. Jag betalar och tackartackartackartackar.

Helt fantastiskt. Service pallipalli, sanna mina ord.

Multikulti-höst

13 Nov

Har jag redan berättar att det numera går att köpa pepparkakor i Seoul? Jodå, otroligt nog. I inte bara en, utan två, livsmedelsaffärer nära mig. Äkta Mor Annas!!Alltså, denna höst har tillvaron fått en ny multikulturell dimension för mig:
Jag sitter i soffan, äter Mor Annas pepparkakor och ser hur de höstgula, skira löven på gingkoträdet utanför sakta singlar ner.

Vackert…ännu

11 Nov

secretgarden3.jpg

Helt fantastiskt…snart mitten av november och det räcker fortfarande med en kofta när man går ut om dagarna här i Seoul.

Den koreanska hösten är så vacker. Träden så enormt färggranna. Här är en bild från Changdeok-palatsets trädgård.

Jag njuter för fullt. Ty snart kommer vintern, och den är dessvärre vare sig mild eller vacker; snarare smutsgrå och iskall.

Men den dagen den sorgen!

Telefonterror snart ett minne blott?

9 Nov

Telefonförsäljning – finns det nån enda konsument som gillar denna typ av marknadsföring? Fy tusan, jag tycker de inkräktat på mitt privatliv, tar upp min tid, tvingar mig tänka på saker som jag inte själv valt att tänka på just då.
Jag gissar att det är många, många som tänker som jag – och undrar varför så många företag ändå fortsätter med telefonförsäljning? Kan det inbringa så stora summor? Kanske folk köper saker i desperation, för att äntligen få slut på det ovälkomna telefonsamtalet?Ja, jag slipper ju äntligen sånt, här i Korea. Visst finns det telefonsäljare här med. Men de lägger så snällt på när jag säger ”sorry, can you speak English?”. Och om de faktiskt KAN engelska säger jag ”sorry, English no good, please speak Swedish? SWEDISH?!?”
Hehehe…

Hursomhelst, här är en bra länk för er som vill mota Olle i grind. Det gäller att gå till angrepp med samma vapen som ”motståndaren”….läs och lär av detta ”motmanuskript”!

http://www.xs4all.nl/~egbg/motmanuskript.html

Märkligt sammanträffande

9 Nov

…och så en kul grej som hände när jag var hos doktorn igår:Bäst jag ligger där och blir utkavlad på den elektriska massagebänken ser jag i ögonvrån en blond tjej komma in på mottagningen.

”Nämen vad gör DU här?” får jag ur mig på ren svenska. Det är nämligen en av de andra svenska tjejerna här i stan som tassat in.

”Men hej!” säger hon förvånat när hon får syn på mig. ”Ja, jag fick ryggskott i förra veckan. Du då?”
”Vet inte. Ont i ryggen. Det bara small till. Kanske det är ryggskott?”

Så ligger vi där på varsin bänk och blir elektriskt utkavlade. Fnissar lite. Vilket sammanträffande! Två svenskor i Seoul, på samma ryggmottagning, vid exakt samma tidpunkt. Hur stor är sannolikheten?

Men så blir det ofta här. De flesta svenskar i Seoul bor i ungefär samma område (i likhet med många andra västerlänningar). Ska man ner på affärsgatan för att handla en dag är det rätt ovanligt att man INTE springer på nån annan svensk.
Och eftersom det är relativt få svenskar i Seoul känner naturligtvis alla varandra. Som en liten, gammeldags svensk bondbygemenskap kanske, där alla vet det mesta om varann…fast så långt från Sverige, i en främmande, enorm 12-miljonersstad.

Lite komiskt är det allt.

%d bloggare gillar detta: