Ajajaj. Nu är det dags igen.För två år sedan, lagom till juletid, fick jag diskbråck. Det var alls ingen angenäm upplevelse. Det gjorde ungefär så ont det kan göra utan att man tuppar av. Men jag slapp operation, och kurerade mig rätt bra.
Fast jag har nog en känslig rygg. Inbillar mig att den har blivit känsligare dessutom, efter diskbråcket. Rätt som det är ”smäller det till” i ryggen, av någon rörelse som kroppen tydligtvis inte tyckt om alls. Fast jag försöker vara så ergonomisk som jag bara kan. Som i morse, då tandkrämstuben trillade ner på golvet och jag böjde mig ner – böjde på knäna som sig bör – för att ta upp den. Då small det till igen. Ajaj.
Nu kommer jag att ha ont i ryggen i en vecka ungefär, för så brukar det bli. Ryggont är opraktiskt!! Dessutom ser det inte klokt ut när jag hasar mig fram med böjd rygg, likt en gammal, gammal ledbruten gumma. Men det gör faktiskt ont att försöka räta upp sig, och värktabletter hjälper inte.
Ja, jag vet att jag förmodligen borde ”göra något” åt detta. Men vad? Dessutom är jag ju en sån där käck och foträt människa som lever enligt devisen ”riktiga kvinnor sjåpar sig inte” och hoppas att eländet ska gå över av sig självt.
Hur är det egentligen, ska man vila ryggen när man har ont eller ska man vara i rörelse så mycket som möjligt så att den inte stelnar till? Med andra ord: ska jag ligga i soffan, kolla på Oprah och tycka synd om mig själv eller ska jag bita ihop och ge mig ut och vandra i det vackra höstvädret?
Annieverse 
Kommentera