Arkiv | september, 2005

Toalettlagen – en vän i nöden

24 Sep

Alltså, jag undrar – har vi nån toalettlag i Sverige? Nån ”Förordning gällande offentliga bekvämlighetsinrättningars inredning och sanitära standard”, typ?I dagens Chosun Ilbo läser jag nämligen att Korea är ett av de få länder i världen som har en toalettlag.
”The Public Restrooms Law”, jajemänsan.

Det hela började 2002 när Korea, tillsammans med Japan, skulle stå som värd för fotbolls-VM. Korea insåg att landet faktiskt var underlägset sin gamla ärkefiende Japan på toa-området. Japaner är ju kända för att vara ett oerhört sanitärt folk, och koreanerna fick medge att de definitivt inte nådde upp till samma höga standard i fråga om renlighetsnivån på de offentliga toaletterna. Inte bra för imagen när man får en massa internationella gäster. Gå på toa måste de ju alla, förr eller senare.

En frenetisk upprustning och uppstädning vidtog, och när det väl var dags för VM var fanns inget att anföra mot standarden på hemlighusen här i landet. Därmed har man dock inte låtit sig nöja; förra året antogs ”The Public Restrooms Law”, som bland annat anger att de måste finnas fler toalettstolar på damernas än på herrarnas.

Själv får jag nog säga att Korea ligger före Sverige på toalettområdet. Det kostar aldrig något att besöka offentliga toaletter. De finns överallt, man behöver aldrig förgås av kissnödighet. Och skulle man inte hitta någon går det bra att släntra in i närmaste större kontorsbyggnad och begagna toan där (brukar finnas ett antal på bottenplan). Ingen säger nåt om det. Hygienen brukar också vara helt OK. Jaja, ibland har folk glömt att spola, men bortsett från det är det för det mesta hyfsat sanitärt.

Det finns till och med en ”Citizens Coalition for Restroom Culture” här i Korea. Härnäst ämnar de lobba för fräschare toaletter på skolorna.

Att gå säker i storstan

23 Sep

23 september 2005

Han är både förtjust och förskrämd, min makes koreanske kollega. Ska på konferens i New York om några veckor – första resan till Amerika. Jättespännande, naturligtvis. Han plockar ut en av sina få semesterdagar för att få lite extra tid över för sightseeing. Men…han är som sagt lite ängslig. ”Vet inte hur mycket jag vågar mig ut där, egentligen”, anförtrodde han min make. Jo, han har ju hört så mycket om brottsligheten. Man riskerar att bli rånad och nerskjuten på öppen gata, det känns inte riktigt bra.

För en korean är nog det här ännu mer skrämmande än för oss västerlänningar. Att rånöverfall och våld kan inträffa varsomhelst är liksom inga sensationer för oss. Herregud, i Malmö var det ju skottlossning på gågatan i city mitt på blanka dagen för inte så länge sedan. Som ett exempel.

Det är nog en av de saker jag kommer att sakna mest den dag vi flyttar härifrån. Att få gå säker. I alla fall mycket säkrare än hemma. Till och med på kvällen, efter mörkrets inbrott, dessutom som ensam kvinna. Mitt i storstan!

Visst finns det kriminalitet och våld även här. Men oftast är det interna uppgörelser som resulterar i våldshandlingar, och det drabbar mycket sällan utomstående. I Sydkorea råder fortfarande en slags gammaldags social kontroll, där familjen spelar stor roll – begår man brott skämmer man ut sig – och man skämmer dessutom ut sin familj. Skam – att förlora ansiktet – är nog det värsta som kan drabba en korean, och en koreansk familj.
Att Sydkorea dessutom har mycket strikta vapenlagar hjälper naturligtvis också till. Skottlossning mitt på öppen gata mitt i Seoul – det går knappast att föreställa sig. Så är man normalt försiktig (man behöver ju inte lulla omkring stenpackad endast klädd i bikini klockan tre på natten i nån mörk gränd, eller vråla antikoreanska slagord och bränna koreanska flaggan på öppna platser eller liknande) och har ögonen någotsånär med sig löper man betydligt mindre risk att råka ut för något här än i väst.

Sen ska man ju se upp som fasen i trafiken här, men det är en annan femma.

Robotarna anfaller

23 Sep

robotsoldat.jpg

Automatisk krigare. Foto: Korea Times  

23 september 2005

Jag trodde att japaner tog priset när det gäller att utveckla allsköns märkliga robotar för olika ändamål, men nu laddar sydkoreanerna om. I gårdagens Korea Times kunde man läsa en artikel om att Sydkorea håller på att utveckla en robot som ska kunna kämpa sida vid sida med mänskliga soldater. Man planerar bland annat att låta den patrullera landets gränsområden.
Apparaturen ska ha sex till åtta ben och även förses med hjul så att den lätt ska kunna ta sig fram i ojämn terräng.

Kanske något för svenska försvaret att införskaffa (det finns väl fortfarande en svensk försvarsmakt, eller hur var det nu)? Tänk bara på allt gnäll och alla undanflykter man slipper från ungdomarna som vill slippa värnplikten. För att inte tala om all ärtsoppa man måste koka.
Varför inte låta robotarna ta över hela klabbet?

Tänk om…

22 Sep

22 september 2005

Vilka döljer sig egentligen bakom bloggsignaturerna? Har ni funderat på det? Jag menar, många använder ju inte sitt ”riktiga” namn och skriver inte mycket som kan ge ledtrådar om vem vederbörande är, eller publicerar bilder på sig själv. Det är lite spännande, tycker jag. Till exempel kan ju den där tjejen som skriver så humoristiskt och trevligt om vardagsbestyren med två obändiga ungar faktiskt vara den där totalt självupptagna och odrägliga bimbobruden i din gymnasieklass…och han den där som skriver så otroligt vackert och sexigt om kärlekens vedermödor, det kanske är den där hopplösa typen som spottade snus i taket på skolmatsalen och i övrigt bara hade ögon för mopeder. Han som bloggar på så frenetiskt om jordfräsar, komposter och biodynamiska odlingsmetoder, inget därutöver – det kanske är den där urläckre lärarvikarien du hade? (Han måtte helt tappat stinget, var ju en riktig flörtnisse…). För att inte tala om den där bruden som mest bloggar om death metal…det kan ju vara din musgrå adjunkt på 20-poängskursen i tyska.

Och…han som skrev den där snälla kommentaren till ditt senaste inlägg ? tänk om det är din psykotiske chef?!?

Om the road again…

21 Sep

21 september 2005

Nu fortsätter jag på temat bilkörningens våndor i Seoul (se inlägget nedan). Kalla det ren idioti eller vanlig hederlig tjurskallighet ? min första vansinnesfärd bakom ratten här i stan lyckades inte chocka mig så svårt att jag la ner projektet bilkörning här överhuvudtaget. Nejdå. Blott två dagar efteråt var jag på G igen, dessutom medsläpandes min intet ont anande dotter som passagerare. Målet var en stormarknad som är lätt att hitta till. Och jag körde faktiskt alldeles rätt, både dit och hem. Men….det blev ett antal saftiga svordomar på vägen, orsakade av mina medtrafikanters – i mitt enfaldiga tycke – brist på trafikvett. (Taxibilar som tvärbromsade några centimeter framför mig för att de fått korn på en presumtiv passagerare, bussar som utan förvarning bytte tre-fyra filer på raken, etcetera)

När vi nästan var hemma igen, och jag hade avlevererat den sista saftiga skopan ovett över andra fordonsförare, utbrast dottern med mild stämma:

”Du mamma. Jag undrar om inte det är bäst att pappa kör vår bil istället. Jamen bara tills du blir mer van att köra här, alltså”.

Ljuvlig kommentar. Dock glömde hon ju att förtälja hur jag skulle bli mer van vid att köra om jag inte körde…så att säga.

Panik bakom ratten

21 Sep

21 september 2005

Nu har jag och min lilla Hyundai varit ute och frotterat oss med våra kära medtrafikanter här i Seoul igen. Pust, pust. Ja, jag vet oändligt många saker som är skojigare än att köra i den här stan, men ibland måste man ju storhandla, och då är det ju oerhört praktiskt att ta bilen, trots allt.

Kommer ihåg min allra första bilkörarövning här, för ett och ett halvt år sedan. Med hjärtat dunkandes i racertakt kör jag ut ur garaget. Målet är idiotsäkert (tror jag alltså); bensinmacken en kilometer bort. Tänker tanka och sen köra hem igen, det kan vara en lagom första runda.

Kommer till bensinmacken. Här är för övrigt alla mackar bemannade av mängder av folk, man tankar aldrig själv utan sitter kvar i bilen som en pascha. Första utmaningen är när tankkillen ber mig öppna tankluckan. Det ska visst finnas nån spak i bilen för ändamålet. Hoppsanhoppsan, det hade jag inte en aaaaaning om. Fibblar runt, hittar spaken. Öppnar. Känner mig som en idiot.

Efter tankningen, när jag har betalat, knackar tankkillen på rutan för att ge mig kvittot. Hur f-n var det nu man öppnade fönstret då? Fibblar runt bland knapparna. Jämrans elektronik. Lyckas öppna. Känner mig som en idiot.
Tankkillen ler lite roat/medlidsamt. Det ser ut som han är på vippen att säga: ”kanske jag ska köra tant hem för säkerhets skull?”.

Ja, då var det bara att köra hem då. Hoppsanhoppsan, kommer in i fel fil. Det värsta man kan göra i Seoul, faktiskt. Ty det innebär att man riskerar komma in på helt fel väg, vilket jag naturligtvis gör. Och vad värre är: avtagsvägar, såna man kan svänga tillbaka på, är det tunnsått med på de stora motorlederna i den här fina staden. Istället får man hoppas att man hittar nånstans man kan göra en U-sväng på. Så nu befinner jag mig i riktning in mot city. Jajamänsan. Jävlarjävlarjävlar. Spejar febrilt efter nåt U-svängsställe och känner mig som en KOMPLETT idiot.

Kommer in till centrum. Hittar äntligen en fil för U-sväng. Bökar in mig där. U-svänger…och kommer ånyo in i fel fil, som inte leder rakt tillbaka utan högerut. Oklart vart. Jävlarjävlarjävlar.

Ja, så följer 20 minuters totalt planlös körning, jag vet ungefär vart i stan jag är men hittar ingen trafikskylt som kan visa mig vägen hemåt. Nu är jag rejält kissnödig också. Fanfanfan. Plötsligt dyker det upp en mack till höger. Girar in, kastar mig ur bilen. Tankkille kommer fram. ”Is there a bathroom here?”, undrar jag. Tankkille kliar sig i huvudet. Jag upprepar min fråga. Tankkille ser förbryllad ut. Tillkallar kollega. Jag tjatar ånyo om ”bathroom”. Ingen fattar nåt. Till slut vrålar jag: ”TOILET?!?!?”. Då skiner grabbarna upp. ”Aha, toilet!”, säger den ene. Pekar glatt in mot macken. I tre panikartade tigersprång är jag framme, kastar mig in och låter naturen göra sitt. Kommer lättad ut igen, tackar killarna, hoppar in i bilen och kör vidare mot nya djärva mål. Gör några planlösa svängar och lyckas av en ren händelse faktiskt komma in på en väg som är skyltad mot vår stadsdel. Halleluja!!!

Väl i garaget sitter jag kvar en stund i bilen och pustar ut. Tittar på klockan ? håhåjaja, en nätt liten utflykt på två timmar! Ja, jag fick ju se en del av stan från förarsätet i alla fall.

När jag kommer in i lägenheten frågar maken: ”jahaja, väldigt vilken kö det var på macken idag då, eller har du passat på att shoppa runt lite också?”

Om blickar kunde döda…

Förpackningseländet

21 Sep

21 september 2005

Vad är det för illasinnad människa som sitter och konstruerar leksakförpackningar?!?
Ja, efter att ha hjälpt dottern att öppna ett större antal födelsedagspresenter undrar jag verkligen. En Barbiedocka till exempel. Först har vi ytterkartongen, både igenlimmad och tejpad. Inbrottssäker. Knappt öppningsbar även med tillhyggen som sax och kniv. Och har man mot all förmodan lyckats öppna denna är dockeländet fastbunden med nåt som liknar ståltråd, samt noggrant fasttejpad. Diverse tillbehör återfinns i likaledes inbrottssäkra små ”plastbubblor”. Allt för att irritera föräldrarna, och få dem att svära på att nästa födelsedag får ungen fira utan paket! Och det motverkar väl leksakstillverkarnas syfte egentligen?

Det här gäller förresten inte bara leksaksförpackningar, allsköns prylar man köper kan vara lika intrikat paketerade. Mitt favorithatobjekt i förpackningsväg är nämnda plastbubblor. T.ex. kan ett storpack batterier ligga på en pappskiva och vara förseglade med den här plastbubblan på ovansidan. Bubblan är förseglad med någon slags superduperlim, givetvis. Jaja, ibland finns det nån slags perforeringar som ska underlätta öppnandet, men de brukar vara lika svåra att forcera. Perfekt för den som garanterat vill förstöra sina naglar! Och vad gör man om man har svårt att använda sina händer, t.ex. om man är reumatiker?

Morrrr. Jaja, det kanske är dagens i-landsproblem, men det står jag för i så fall…

Utbrändhet i helgens spår

20 Sep

20 september 2005

”Who the hell invented holidays?”
I en artikel kring tacksägelsehelgen Chusok (se inlägget ”Nästan som julafton” nedan) i tidningen Joongang Ilbo berättar Shin Yong-min att hans mamma brukade fråga sig just detta inför annalkande storhelger.

Efter att ha läst artikeln inser jag att Chusok nog trots allt är en betydligt värre ”kvinnofälla” än vad svensk jul är. För här får jag bland annat veta att ”holiday trauma” är en vedertagen medicinsk term i Korea – drabbar kvinnor som får stå och putsa, feja, köpa presenter till hela tjocka släkten och inte minst laga mängder av traditionella rätter – och som i vissa fall tydligtvis hamnar på akuten av pur utmattning.
Jamen karlarna då, de får väl hjälpa till, tycker ni kanske. Ja, det kan man verkligen anse. Men i jämförelse med Korea kan jag faktiskt påstå att Sverige är ett veritabelt paradis på jämställdhetens område. Utvecklingen har liksom inte riktigt gått lika snabbt här, för att uttrycka saken milt. I alla fall inte när det gäller den andel av befolkningen som är över 30.

Den viktigaste delen av Chusok är hedrandet av anfäderna. Vanligtvis åker man ut till familjegraven, och där är den äldste sonen i familjen ansvarig för minneshögtiden. Man bugar sig djupt och placerar ut sina ”offergåvor”, bland annat traditionella maträtter som ska vara tillagade av den första skörden.
Att gifta sig med den äldste sonen i familjen är inte någon dans på rosor, i alla fall inte om man gifter in sig i en familj som håller hårt på traditionerna. Chusok firas i mannens familj, och det är äldste sonens fru som traditionellt har ansvaret för att handla allt som behövs inför helgen och att städa så att det blir helgfint. I värsta fall vistas hon sedan i köket vid grytorna och stekpannorna i princip hela helgen.

Ogifta ungdomar kan också få sin beskärda del av Chusok-stress, enligt Joongang Ilbo. Äldre släktingar älskar tydligtvis att plåga dem med frågan om när de egentligen tänker gifta sig. Nog så irriterande. Fast kanske inte direkt ”holiday trauma”.

Det finns nog både en och annan ung koreansk kvinna som borde tänka sig för innan hon stadgar sig med äldste sonen i nån familj. Och vad vet jag, det kanske är den vedertagen dejtfråga här: ”Jaha, och har du några äldre bröder då? Inte? Nähä…ja, det var kul att träffas men nu måste jag hem, ska upp tidigt i morgon, hejhej…”

Hemlängtan?

19 Sep

19 september 2005

När jag är i Sverige får jag ofta frågan om jag inte har hemlängtan efter drygt två år utlandsboende.
Svaret är både ja och nej. Det jag saknar här är min familj och mina kompisar hemma i Sverige. Det jag inte saknar är vardagslivet därhemma. Nejnej, missförstå mig inte, jag lever inte något vidare glitter-och-glamour-lyxliv här. I princip är huvudingridienserna desamma: jobb, hämta-och-lämna dotter, laga mat, gå och handla, etcetera. Skillnaden är snarare att det inte blir lika ”vardagsgrått” och supervanligt här trots allt, efter två år i Seoul bjuder nästan varje dag på nya aha-upplevelser och överraskningar…även vanliga trista måndagar…som när man går och handlar, köper en konservburk med vad man tror är vanlig tonfisk, kommer hem, öppnar burken ? och möts av ännu en oväntad kulinarisk sensation!

Det är klart, hade jag vetat att jag flyttat utomlands för gott, och kanske inte haft någon möjlighet att besöka Sverige, hade jag nog haft en förfärlig hemlängtan. Men nu får jag ju åka hem åtminstone en gång per år, träffa nära och kära, äta mig mätt på svenskt lösgodis, sill och janssons frestelse ? och njuta av den vackra (?) svenska sommaren.

Faktiskt tycker jag att jag får det bästa av två – mycket olika – världar.

Stolt över att vara svensk?

19 Sep

19 september 2005

Eller över att vara korean/amerikan/japan, eller vilken nationalitet som helst…kan man verkligen säga så? Jag hör det rätt ofta, men tycker inte det låter riktigt rätt. Ordet stolt förknippar jag med någon form av prestation, om än en underförstådd sådan. Man kan till exempel vara stolt över sitt duktiga barn (det är underförstått att man har hjälpt barnet att bli duktigt). Men nationalitet är ju i de flesta fall inget man har presterat, man har bara råkat födas som svensk/korean/amerikan/japan.

Däremot säger jag gärna att jag är glad över att vara svensk!

%d bloggare gillar detta: