Bisarra svenska sedvänjor

26 Sep

26 september 2005

Man kan inte prata tyska som man pratar svenska. Och absolut inte prata koreanska som man pratar svenska. I våra språk ligger så mycket av våra traditioner och regler för umgänge ? lär man sig ett nytt språk lär man sig också (eller bör man lära sig) en hel del om livet i det land där språket används.

I Tyskland är det fortfarande inte comme il faut att säga ”Du” till någon man inte känner. Man bör använda ”Sie” (ni) om man inte vill riskera att framstå som en ohyfsad utlänning.

Samma gäller i Korea. I detta hierarkiska samhälle är det till exempel mycket viktigt att man använder rätt verbböjning beroende på vem man talar med. Verbet böjs till exempel olika beroende på om man pratar med någon i närmaste familjen eller med en person som man förväntas visa respekt och stor aktning (en äldre person, ens chef eller liknande).

Den svenske styrelseordföranden på det företag min man arbetar var i Korea på affärsbesök. Min man har jobbat med honom tidigare också, på huvudkontoret i Sverige, innan han började arbeta i Korea. Denne blonde tvåmeterssvensk kommer in på kontoret och min mans koreanska kolleger reser sig genast upp och bugar. När svensken hälsat på den koreanska välkomstkommittén kommer han fram till min man, som också reser sig upp. Bugar gör dock maken inte. Han sträcker fram handen och säger ”Hej Mats!”.

Senare på dagen, när den svenske chefen gått ut ett ärende, kommer de koreanska kollegerna fram till min make. De är brydda, förundrade, chockade. För de hörde ju att maken tilltalade sin chef med…o, ohyggliga tanke för en korean….förnamnet!!!

Maken förklarar att detta är helt normalt beteende i det märkliga landet Sverige. Att man kan använda både för- och efternamn när man presenterar sig för någon första gången man träffas, men att det sedan är kutym att köra enbart förnamn. Även när man har med en överordnad att göra.

Det här hände sig för nästan två år sedan, och jag tror inte de koreanska kollegerna har kommit över det än.

Men min make har, efter enveten bearbetning, faktiskt fått sina kolleger att tilltala honom själv med hans förnamn (vilket är betydligt enklare för en korean att uttala än hans efternamn). Det satt rätt långt inne. Men skam den som ger sig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: