Önskestenarnas trädgård

24 augusti 2005

Medan jag försöker komma över min toalettchock (se inlägget nedan) och återfinna inspirationen publicerar jag en bild tagen från buddhisttemplet Bulguksa utanför staden Gyeongju i södra Korea.

Bakom en av tempelbyggnaderna finns ”Önskestenarnas trädgård”, där vem som helst kan sätta sig ner en stund och bygga en liten stenskulptur, precis som flickan på bilden. Det finns en gammal tradition som säger att om man tar en mindre sten och placerar den på större stenar får man önska sig något.

Liknande ”trädgårdar” återfinns lite här och var vid buddhisttempel i Korea. Jag tycker om dem, de är rofyllda och ger ett meditativt intryck – en skön kontrast till det bullriga, moderna Korea med sina plingplongande hushållsapparater…

Riktiga karlar bär visst innetofflor

 

23 augusti 2005 

Ta av dig skoooooorna…jo, i likhet med svenskar tar koreaner av sig skorna när de beträder någons hem (sitt eget eller nån annans). Skillnaden är att koreanerna inte tassar in i strumplästen utan tar på sig ett par innetofflor. Jodå, här hasar alla omkring med innetofflor därhemma, från mormorsmor och make till gäst (kanske inte bebisar, dock). Tofflorna brukar se ut som på bilden nedan, med någon variation. Tjejer väljer gärna något med spetsar eller små snuttiga applikationer, herrtofflor förefinns i mer manligt kärv utformning, företrädelsevis i dämpade färger och definitivt utan applikationer.
Min dotters och mina egna snuttiga innetofflor. Min make framhärdar med att toffelvägra.

I vår dagstidning såg jag en dag en bild på Sydkoreas president Roh Moo-hyun tillsammans med någon utländsk potentat i Cheong Wa Dae, presidentpalatset. De satt i utsirade länsstolar (såna som brukar finnas i presidentresidens ni vet) och log representativt mot kameran. So far so good, inget konstigt med det. Men det som fick mig att lyfta på ögonbrynen var fotbeklädnaderna. Både president Rohs och hans utländska gästs fötter var nämligen prydda med…vita sidentofflor!
På något sätt är det lite sött tycker jag, viktiga män beträder äkta mattor och pratar om viktiga saker iklädda vita sidentofflor…
Har försökt leta på nätet efter bildbevis, men hittar inget, så ni får nöja er med en vanlig närbild på president Roh.

Dagens i-landsproblem – en riktig skitsak

24 augusti 2005

Humhum…jag vet inte vad detta säger om mig…men faktum är att idéerna till många av mina inlägg kommer när jag befinner mig på hemlighuset. (Undrar exakt var någonstans Einstein pysslade ihop relativitetsteorin, förresten?)
Nyss uppsökte jag nämnda hus, och gladde mig storligen åt att jag faktiskt kommit på att ta dit en ny toapappersrulle. Kors i taket och guldstjärna! Kan man känna sig mer harmonisk och välplanerad?

Men plötsligt ser jag…näääää, vad är det HÄR nu då?

Alltså, kan ni tänka er…håll i er nu…toapappret var felvänt! Nån klantskalle hade rullat rullen fram och bak, eller hur man nu ska säga, med följd att det snuttiga mönstret, med små fina blommor, INTE SYNTES!

Jamen får det gå till på detta vis i det här fina landet?!?

Nu känner jag mig uppbragd, irriterad och tämligen från mina sinnen. Tänk om hemlighuset aaaaaaldrig, aldrig mer blir vad det har varit…en rofylld plats för kontemplation och inspiration.

Kommer jag någonsin att komma över detta? Kommer jag någon gång, i en avlägsen framtid, att kunna nära mig hemlighuset med frid i sinnet, redo att bli inspirerad? Eller är detta slutet på min bloggarkarriär?

Gulp.

Inte utan mina öronproppar

Olympic Park i höstskrud 

23 augusti 2005

På tal om ljudföroreningar (se inlägget nedan) ska man förresten inte utgå ifrån att kunna njuta av stilla fågelkvitter ens i koreanska parker. Nehejdå. Stora, vackra parker finns det i och för sig gott om även i Seoul, med fåglar som kvittrar och pittoreska bäckar som porlar, men se de där vackra naturljuden hör man inte alltid, för av någon anledning är parkerna utrustade med en massa högtalare, och ur dem strömmar i tid och otid allt från koreansk smörschlager till gammal hederlig death metal. Kanske är det för att man vill inspirera parkbesökarna att hålla takten när de älgar runt på sina motionsrundor och för att hjälpa nyförälskade par på vägen? Who knows.

Hoppsan, jag glömde visst att sätta i öronpropparna, dags att tömma torktumlaren hör jag…

Plingplong

23 augusti 2003

Söker du stillhet och rofylld tystnad? Kom då för allt i världen inte till Seoul. Här är det inte tyst en minut, vilket väl är rätt självklart med tanke på hur många människor som bor här. Alltid är det några miljoner som är uppe och rör sig även mitt i natta, då svensk vän av ordning kanske tycker att de borde ligga hemma och sova.

Ibland får jag för mig att koreaner inte gillar tystnad överhuvudtaget. Allting låter, liksom. Inte ens när du stängt dörren till the privacy of your own home får du njuta total tystnad (trots att moderna lägenheter här är otroligt väl ljudisolerade), i alla fall inte om du insisterar på att använda någon elektrisk hushållsattiralj, typ tvättmaskin eller kylskåp. För allt plingelingar så käckt. Teven plingplongelongar lite sött när du sätter på och stänger av den, ugnen plingplangar på ett mer uppfodrande sätt när den uppnått inställd temperatur, torktumlaren BRÖÖÖÖÖÖLAR när den tycker att den torkat klart och kylskåpet visslar ångestladdat om du lämnar dörren öppen mer än typ tio sekunder. Varje gång jag bakar bullar (ibland får jag för mig att jag ska vara en käck och superpedagogisk svensk kanelbullsmamma) blir jag nästan sönderstressad, ty ugnshelvetet pip-skriker (i likhet med kylskåpet) så fort ugnsluckan är öppen mer än några sekunder, den är nämligen sjukligt rädd för att tappa värme.

Och koreanska väckarklockor…don´t get me started! För att använda dem ska man vara nog vara som min man, som påstår att han är kliniskt död från det att han lägger huvudet på kudden.
Själv använder jag mobiltelefonen som uppväckare, den kan man i alla fall ställa in volymen på…

Lost in translation

22 augusti 2005

Utlänningar som envisas med att lära sig koreanska här, och som kommit en liten bit på vägen mot hyfsad konversationsförmåga, påpekar allt som oftast att det inte är så lätt att få använda sina språkkunskaper. När de tar sats och klämmer ur sig något på koreanska kan det nämligen hända att deras kommunikationspartner ofta uppvisar ett helt oförstående ansiktsuttryck. Det kan ha olika frustrerande orsaker, varav de troligaste är:
1) Att de pratar med så grav brytning att koreanen faktiskt inte begriper ett jota
2) Att koreanen inte förväntar sig att en utlänning ska prata koreanska och därför lätt panikslaget tänker ”vilken märklig engelska människan pratar, jag fattar nada”.

När det gäller alternativ ett så finns det väl inte så mycket mer att göra än att gå hem och slipa på uttalet, med ljudband eller liknande tillhyggen. När det gäller alternativ nummer två tror faktiskt mången korean att koreanska är ett så ohyggligt svårt språk att utlänningar ? om de inte är språkgenier av guds nåde ? inte har någon möjlighet att lära sig det. (Tja, inte är koreanska så superenkelt, men helt omöjligt verkar det inte vara tycker jag.)

I dag beslöt jag mig för att gynna kulturimperialismen och begav mig till McDonalds för att klämma i mig ett hamburgermål. Gick fram till kassan och beställde. Killen i kassan nickade. Sen öppnar han munnen och säger något jag absolut inte begriper. Det lät som helt främmande ord. Va fasen, ska det vara så svårt att beställa på McDonalds av alla ställen? Jag såg väl ut som ett levande frågetecken, så han upprepade tålmodigt sin fråga. Det lät fortfarande som rena rappakaljan…tills mina hjärnceller långt om länge behagade att koppla ihop sig på rätt sätt och jag fattade att den här killen inte pratar koreanska, och inte heller engelska med sedvanlig koreansk brytning ? han snackar faktiskt engelska med perfekt amerikansk accent! Han sa:
”And what can I get you to drink?”
Tänk vad hjärnan kan spela en för spratt?

Älskling! Ditt pucko!

22 augusti 2005

Veckans självklarhet kanske, ber i så fall om ursäkt, men jag måste skriva om det ändå…Det är konstigt hur en gnutta språkförståelse kan påverka hur man ser på människor. När jag först kom till Korea och rörde mig ute bland folk var de mig ännu mer främmande än vad okända människor hemma är. När jag gick och lullade runt för mig själv på stan funderade jag ofta över vad folk egentligen sade till varandra. Tonårstjejerna som fnissade ikapp utanför bion, de två pensionärstanterna i busskön, vilt gestikulerarandes, mamman på lekplatsen med sin glasskladdiga tvååring.

Jajaja, jag vet att man inte ska tjuvlyssna, men håll med om att man, helt automatiskt, och antingen man vill eller inte (oftast inte…) snappar upp en hel del av sina medmänniskors kommunikation när man rör sig ute bland folk. Hemma i sitt eget land tänker man inte så ofta på det. Orden bara trillar in i hjärnan, på något plan registrerar man betydelsen och glömmer det sedan oftast lika snabbt.

Men att befinna sig någonstans där man inte har en aning om vad folk egentligen säger känns lite konstigt. Faktiskt rätt så frusterande. Inte så att jag gått omkring och trott att alla runtomkring snackar skit om mig, så paranoid är jag inte – men stundtals är det väldigt irriterande. Jag vill liksom ha lite koll!

Men nu har jag ju kommit en litenliten bit på vägen fram till koreansk språkförståelse och lyckas understundom begripa en del. Åtminstone enstaka ord, och av sammanhanget (till exempel folks gester till varandra, eller situationen de befinner sig i) går det ibland att klura ut vad det hela rör sig om.

På stormarknaden häromdagen såg jag till exempel ett medelålders par på risavdelningen. ”JÅBÅ!!!”, utropade frun med irriterat tonfall när hon sett att maken lassat in en mindre säck ris i kundvagnen. Sen hörde jag ”bap” några gånger också, samt ”kåjå”. Hon pekade bestämt på än den ena rissäcken, än den andra. Mannen såg uppgiven ut, lyfte ut rissäcken igen, tog en annan och lyfte upp den i vagnen.
Ja, ”jåbå” betyder ”min älskling”, ”bap” betyder ris och ”kåjå” betyder stor. Till slut hajade jag att damen i fråga sa något i stil med ”varför i herrans namn tar du den lilla pyttesäcken, den tar ju slut på noll komma nix, vi måste ha en av de stora säckarna fattar du väl”.
Och genast kändes allt så vardagligt, så hemtamt! Jag menar, det hade ju kunnat utspela sig på Coop Forum på Burlöv Center där Agneta, 37, läxar upp Olof, 38: ”Amen herregud, va ska vi med dom futtiga pantofflorna, ta nu en stor säck!”

Lite kul är att ”jåbå” verkar kunna användas oavsett vad man för stunden tycker om sin själs älskade. Så är det ju inte riktigt med ordet ”älskling”. I alla fall har aldrig jag hört någon ryta:
”AMEN VA FAAAAN MIN ÄLSKLING, EN STOR SÄCK PANTOFFLOR SA JA JU!!!”

Endast dårar göre sig besvär här?

21 augusti 2005 

Tillträde på egen risk! Kolla texten till vänster på skylten…”Designated local fool restaurant”? Hit vågar sig väl ingen med förståndet i behåll.
Frågan är om restaurangen bara släpper in riktiga knäppgökar eller om det är menyn som får en att förlora förståndet?

Maken, dottern och jag vågade inte ta reda på detta närmare, svenskmesiga som vi är.

Wow, han förstod vad jag sa!

21 augusti 2005

En vis svensk medmänniska i Seoul sa en gång följande: ”Man kan inte klandra koreanerna för att de pratar koreanska”.

Ack, så sant. Bland oss utlänningar här i Korea ventileras understundom problemen med att göra sig förstådd. Koreaner har många förtjänster; till dem kan man dock inte räkna några utbredda kunskaper i engelska. I sanningens namn är de flesta långt sämre på att prata engelska än vad medelsvensson är. Men så har en svensk också helt andra incitament för att lära sig ett världsspråk, det är ju trots allt bara uppemot 9 miljoner människor som talar svenska här i världen. Koreanen har mellan 60-70 miljoner medmänniskor att praktisera sitt språk med, det räcker ju lite längre.

Att koreanska anses så svårt att lära sig bland västerlänningar har nog mycket att göra med att vi inte kan ”hänga upp det” på några gemensamma nämnare som vi kan med germanska och romanska språk (t.ex. engelska, tyska och franska). Man kan t.ex. inte gissa sig till var koreanska ord betyder.

Det koreanska skriftspråket heter hangeul. Det är fonetiskt och består av 24 tecken. Mycket lättare än kinesiska och japanska.

Språkbarriären är en av de stora orsakerna till att sociala kontakter mellan utlänningar och lokalbefolkning ligger på en sparsam nivå. (En annan viktig orsak är kulturella olikheter, det kan man skriva mängder om, och det kommer jag säkert att göra längre fram). Visst, det finns utlänningar som kommer hit och som, meddetsamma och med hull och hår, kastar sig in i den utmaning det innebär att lära sig koreanska. Jag torde dock vilja påstå att de tillhör en minoritet. De flesta är nog som min man och jag – först har man fullt upp med att vänja sig vid att man faktiskt hamnat på andra sidan jorden, med allt vad det innebär. När vardagslivet och yrkeslivet är någotsånär på plats börjar man väl fundera på att kanske ta tag i språket.

Det är rätt häftigt när man till slut (efter x antal lektioner) vågar sig ut i verkligheten för att praktisera det mest grundläggande. Oj vad stolt jag var över mig själv när jag första gången lyckades dirigera en taxichaufför enbart på koreanska (”Till Hannam-dong, tack, sjukhuset Soonchunhyang, kör förbi det och rakt fram, nu till vänster, var snäll och sakta ner för nu är vi snart framme, var snäll och stanna här tack”) – och människan begrep faktiskt vartenda ord! För mig var det liksom lite larger than live att sitta i en taxi i ett vilt främmande land, med vilt främmande människor som pratar ett vilt främmande språk – och lyckas ta mig fram och göra mig förstådd på deras eget språk??.

Men det så klart, det dröjer nog innan jag kan föra några mer djuplodande diskussioner kring koreansk civilrätt eller kvantfysik. Några veckor till eller så.

Är du blonderad, eller?

Cool så det stänker om det. Fanny vid Seoul Arts Center sommaren 2004.

Blondes have more fun! Johodå! I Korea får blont hår definitivt mycket mer uppmärksamhet än andra hårfärger (förutom kanske tizian-rött, då).
Allra mest uppmärksamhet kan man räkna med om man är både blond OCH lockig. Uppfyller man bägge dessa kriterier, och dessutom är typ sex år, ja då har man i princip filmstjärnestatus. Fråga min dotter Fanny bara. ”Ah! Jeppåjå!” (oh vad söt) får hon höra allt som oftast. Åker vi tunnelbana tillsammans och det är fullsatt finns det alltid någon halmoni (mormor/farmor) som resolut lyfter upp henne i knät och sitter och pillar lite kärvänligt i alla korkskruvar i nacken. Lustigaste episoden var nog när vi var på promenad i stan precis när vi kommit hit för två år sedan, då begagnade vi oss fortfarande av en illa medfaren paraplysulky vid långa utflykter till fots. I folkmyllret på shoppingcentret Coex märkte jag plötsligt att en liten koreansk farbror gick bredvid oss, oavvänt betraktandes vår dotter. Plötsligt för han ner handen i kavajfickan, gräver runt lite ? och får upp en stor näve karameller som han utan ett ord släpper i Fannys knä. Sen försvinner han i myllret.
En annan gång var vi på zoo. Fram till oss kommer en annan familj med små barn. Frun tilltalar oss på utmärkt engelska.
”Excuse me, but I have to ask?is that your daughters REAL haircolour?!?”
”Yes, it is.”
”But?you mean that you can be blond AND curly at the same time?” (damens ansiktsuttryck röjde en rejäl portion klentrogenhet)
”Yes, you can, actually.”
”Wow?…”

När maken, även han lagd åt det blonda hållet, var och klippte sig första gången i Korea (hos en ung frisör som för övrigt hade flera skojiga hårfärger på samma gång) fick han frågan ”Excuse me, but is this REALLY your natural hair colour”? Maken bekräftade detta. Tja, av frisörens tonfall att döma tyckte denne förmodligen att kunden framför honom hade en rätt så blekfisig blondering och nu ville han tjänstvilligt föreslå en bättre nyans.