Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.

Här kommer lite bilder från den guidade turen runt Crawford Market och de närbelägna basarområdena; de ligger i den södra, äldre delen av Mumbai. Här kan man köpa allt från frukt och grönt till sällskapsdjur, färsk (?!?!) kyckling, kosmetika, tyger, guldsmycken, religiösa statyer och lite annat smått och gott.

Jag har bland annat plockat ut några bilder som symboliserar min bild av Mumbai: människomyller in absurdum, hus som är så slitna att man inte begriper varför de inte har trillat ihop för länge sedan, bilar överallt, tjocka fågelbon av elledningar mellan husen. Det som inte kan förmedlas via bild är lukterna och ljuden; allt tjoande och tutande och musik som vrålar ur högtalare, lukten av bensinångor, av damm, smuts, färska frukter, rökelse och blommor.

Ibland blir jag bara så full i skratt av det här kaoset.

Crawford Market

Intressant bebyggelse mittemot Crawford Market

Åh! Vill ha allt!!

Gytter utanför Mumba Devi-templet, som staden Mumbai är uppkallad efter

Blommor kan man köpa kilovis (används till religiösa ceremonier)

Tomater och lime – jag är förresten så förtjust i salt ”lime soda”!

Lite mer gytter…

Idag spenderade jag några otroligt solstekande timmar på Crawford Market och basarområdena runt denna marknad. Kommer att publicera en del foton därifrån snart, men först vill jag traktera er med denna lilla videosnutt – vi råkade på en brudgum till häst och en massa glada människor som tjoade och tjimmade runt honom. Den arme ynglingen såg inte helt hysteriskt lycklig ut – kanske berodde det på hettan, det allmänna kaoset och det bullriga tjoandet och tjimmandet, eller så var han kanske tagen av stundens allvar. Eller en kombination av alltihop.

http://www.youtube.com/watch?v=qJC8Lqir4jU

De e himst rent va de e hitt i solen, för att uttrycka saken på skånska. 39 grader i onsdags, idag är det ”bara” 36 grader. Men jag föredrar faktiskt det här framför monsunperioden då temperaturen låg på runt 34 grader men luftfuktigheten var bort-i-tok hög. Då kändes det som om jag skulle vilja stå i duschen hela tiden.

Raskt över till dagens ämne. Före höstlovet tillbringade vi en lördag i Sanjay Gandhi National Park i norra Mumbai och det var verkligen en höjdare. Tänk er: mitt i den här kaotiska, sten- och skräpöknen finns det faktiskt ett vidsträckt område med bara natur, berg och grönska. När man kommer upp på lite högre höjd kan man faktiskt stå och speja ut och inte se skymten av stad – fantastiskt!

Våra brittiska grannar hade tipsat oss om att fokusera på området Kanheri, där det finns fantastiska klipptempel som går tillbaka till buddhistisk tid; något århundrade före och efter Kristus. Skulpturerna man kan beskåda här är uthuggna direkt ur klipporna, och om jag förstått saken rätt användes grottorna för gudstjänstfirande.

Vi hade en alldeles underbar dag, fascinerades av de magnifika skulpturerna, den vidsträckta naturen, en liten bäck med klart vatten och pigga apor som skuttade runt bland klipporna.

Dom här sköna typerna gillade kex…

Indiska damer som till slut vågade sig fram för att fråga var vi kom ifrån. ”Mumbai”, sa vi, hihi…

Magnifikt.

Vackert.

Kan inte låta bli att fjanta mig (som vanligt).

Underbar utsikt.

Tillbaka är jag från en hektisk och tröttande och alldeles underbar vecka i Seoul. Har hunnit med shopping, sightseeing, höstutflykt upp i bergen, massor med samvaro med kära vänner och att flamsa runt i nöjesparken Lotte World.

Att komma till Seoul känns på sätt och vis känns det som att komma hem igen – ibland känns denna stad på något underligt vis mer ”hemma” än Sverige. Jag vet faktiskt inte varför.

Mycket var sig likt sen jag var där förra hösten, men det har också skett en hel del förändringar. Jag tycker nog att staden bara blir trevligare – grönare, fräschare och lättillgängligare. Plötsligt har det dykt upp en massa cykelvägar och cyklister också. På ”min tid” cyklade knappt en enda kotte. Kvinnliga cyklister i Seoul väljer förresten gärna cyklar i rött eller rosa, kan jag förtälja.

En av höjdpunkterna var dagen när vi åkte upp i bergen i Gangwon-provinsen med kära A och hennes familj. Så otroligt vackert med alla höstfärger! Och jag måste erkänna att det var HÄRLIGT att få frysa lite som omväxling!!! Jag vet inte, men jag tycker fortfarande det känns lite ”onormalt” med det här tropiska klimatet i Indien.

Vemodigt var det verkligen att åka från Korea igen, det tyckte både jag, maken och dottern. Sistnämnda fällde till och med några tårar på flygplatsen och erkände ”jag hade ju alldeles glömt bort att det var SÅ HÄR trevligt i Korea!!!”

Allting är relativt…jag minns när jag först kom till Seoul och råkade på expats som tidigare hade bott i Japan och Singapore. Ur deras perspektiv var Seoul skitigt, bökigt och kaotiskt. För mig som bor i Mumbai framstår dock Seoul nu som ett under av civilisation, renhet och pålitlighet, haha!

Diwali-pyntat på dotterns skola. Den här fina utsmyckningen av färgad sand kallas Rangoli, det är en traditionell indisk konstform. Ljuslyktorna har satts ut så att Rama ska hitta vägen.

På lördag infaller en av de absolut största högtiderna här i Indin – Diwali. Det är ljusets högtid; indier sätter ut lampor, dekorerar sina balkonger med ljusslingor, bränner av OTROLIGT många raketer och smällare, ger varandra presenter, myser med familjen, äter alldeles för mycket god mat och sötsaker – tja, lite som ett hopkok av det svenska jul- och nyårsfirandet, faktiskt.

Diwali är i grunden en hinduisk högtid, då man firar guden Rama som återvänder från exil (därav alla ljus och lampor, man måste ju visa att han är välkommen hem!), och även gudinnan Lakshmi, rikedomens gudinna.

För vår familj innebär Diwali att dottern har en veckas skollov, och att vi kommer att spendera denna vecka i Seoul. Iiiiihhhhhh vad det ska bli kul att träffa gamla vänner, shoppa runt, äta god koreansk mat och Bara Vara!!! =)

Med andra ord kommer det förmodligen inte att vara några nya spännande inlägg här på Annieverse på ett tag. Må gott så länge och Happy Diwali!

Nu är jag på gång igen med en videosnutt av ytterst dålig kvalitet. Ja förlåt så mycket, men det är ju så himla kul att filma!

Även den här gången visas stadsmiljö i mitt närområde, på väg från hemmet till gymet. Fastdet är  lite mer folk den här gången. Kvinnor i saris, kvinnor i burqa, skolbarn i skoluniform, gubbar som hänger omkring, limejuice-försäljning, cyklister, närgångna rickshaws. Lite allmänt och blandat, som det ser ut här på gatorna en helt vanlig dag.

http://www.youtube.com/watch?v=C_q8uEObVHs

När man hamnar i trafikstockningar här i Mumbai, något jag gör nästan varje dag, dyker det oftast upp försäljare mitt i röran, knackar på rutan och visar fram alla möjliga grejer de försöker prångla ut. Allt från leksaker till dammvippor till böcker.

Igår kom det fram en yngling till min bil, knackade på rutan och sa ”Weightloss, Madam?” Och så visade han fram någon bok som hette något i stil med ”The Fabolous Diet Plan for a New You”.

Amen va FASEN! Här tränar man och har sig och försöker hålla sig i form – och vad får man för det? Näsvisa gliringar! Humpfff!

Jag funderade ett tag på att slänga upp bildörren, vråla några väl valda ord och jaga honom dit pepparn växer. Men med tanke på att det nog inte är så jäkla jättesmart att kasta sig ut och springa efter folk folk mitt i trafikkaoset lät jag bli. Och tröstade mig med att han nog bara sett mitt ansikte genom bilrutan, konstaterat att jag var kvinna och därför antagit att jag, i likhet med hur många andra kvinnor som helst, är rysligt intresserad av Weightloss och Fabulous Diet Plans.

I övrigt är det dock hyfsat lätt att bli av med försäljarna, visar man att man inte är intresserad så ger de sig nästan med en gång. De som tigger pengar (finns massor av dem ute i trafiken med) brukar vara envetna. Inte sällan är det folk som hoppar runt med kryckor. Enligt farbror R är det lurendrejeri alltihop och kanske är han inte alldeles fel ute. I veckan såg jag t.ex. två killar som vigt skuttade ur en auto-rickshaw med varsitt par kryckor under armen. Sen gick de (utan kryckor) bort till motsatt sida av vägkorsningen, väntade någon minut – och linkade sedan ut med kryckorna och började tigga. Men hallå! Sen finns det också en tonårstjej som brukar frekventera en annan gatukorsning, hon varierar sig lite från vecka till vecka. Ena veckan kör hon med kryckor, andra veckan är det bandage om huvudet och ena ögat.

Tiggeri är big business i Mumbai. Det har väl inte undgått någon som har sett Slumdog Millionaire att det finns maffialigor som rövar bort barn, lemlästar dem på ena eller andra sättet och sedan skickar ut dem för att tigga. För att ta till med en hederlig gammal sliten klyscha: vad är det för värld vi lever i?

Den här lille gynnaren dök upp på vår balkong häromkvällen, visst är han söt? Vi har valt att kalla honom Nisse. Han är så välkommen att tugga i sig diverse mygg och nattfjärilar och andra småkryp på balkongen.

Nisse gör sig fint ihop med den skånska pilen på väggen!

I övrigt ska monsunperioden egentligen vara över här, men det kommer en del åskväder och regnstänk emellanåt. Varje gång det sker tänker jag ”vad skönt, nu blir det väl lite friskare luft”, men det blir bara jolmigare och klibbigare. Just nu ligger temperaturen på 31 grader men med en luftfuktighet på 79 % känns det som 40 grader.  Det kommer till och med svettpärlor på ögonlocken, rätt så äckligt kan jag säga! Understundom känner jag för att duscha ungefär var tionde minut, men det känns samtidigt tämligen meningslöst. Kanske lika bra att strunta i att duscha överhuvudtaget? Njaee, det känns inte riktigt rätt det heller…

Slå till och gör ett kap i monsuntider!!

”Monsoon offer”-annonser var frekventa i de indiska dagstidningarna för ett tag sedan, för allt från såna här mackapärer till godis och tvättmaskiner. På tal om löpband trodde jag väl aldrig i livet att jag skulle börja nyttja sådana, härreguuuud så artificiellt och larvigt….och nu trampar jag gladeligen runt på ett flera gånger i veckan. Om man vill hålla sig i någotsånär form och samtidigt är lite lagom rädd om livhanken inser man att det inte är någon hit att bege sig ut och powerwalka/jogga i den här staden…

Idag har otaliga maskiner, verktyg, datorer, elverk och jag-vet-inte-vad blivit välsignade här i Indien. Ceremonin heter Ayudha Puja och firas på den nionde dagen av Dussera-festivalen, vilket är en av de viktigaste hinduiska högtiderna. Jag har inte riktigt fått kläm på detaljerna, men den här ceremonin härrör från att någon gud eller gudinna dödat någon best, och de gudomliga vapen som hade använts blev då plötsligt onödiga, så man lade dem åt sidan och dyrkade dem istället. Nåt i den stilen. Typ.

Titta så fint det är med blomstergirlangen! Om ni kikar riktigt noga ser ni en bit kokosnöt och en liten kaka också (strax över Toyota-märket).

För vår del innebar det att farbror R välsignade vår bil, bl.a. genom att smycka den med en blomstergirlanger, stänka lite kokosmjölk på motorn och tända rökelse, samt uttala några väl valda böner, bland annat då om att lilla bilen ska hålla sig frisk och glad under det kommande året.  Sen gick han runt och bjöd på kakor. Bilen fick förresten också en kaka under motorhuven. Samt en bit kokosnöt.

Ayudha Puja-ceremonin utförs t.ex. också på byggarbetsplatser (många byggherrar planerar in byggstarten så att den passar med Ayudha Puja). En hel del indier passar också på att köpa större kapitalvaror, t.ex. TV-apparater och kylskåp, just denna dag, så att dessa nyanskaffningar kan bli välsignade på ”rätt” dag.

Blomstergirlangerna dök upp lite här och var på stan idag. Det här var ett av de ståtligaste exemplaren.

Det här är godiset för dagen, som farbror R bjöd både oss och bilen på. Kaju Kathli heter de och de består av malda cashewnötter, socker och vatten. Samt någon silverglänsande yta. Smakade urgott, i princip som marsipan….