Tackar som frågar, Goa var härligt. Vilken skillnad mot Mumbai….att plötsligt befinna sig i lantliga, grönskande omgivningar, utan det intensiva människomyller man aldrig någonsin slipper ifrån i den här staden.

Dottern och jag har slappat i hotellpoolen, hoppat i höga vågor i havet, tittat på vackra gamla portugisiska kyrkor i Old Goa, besökt en kryddplantage, ätit god mat, druckit det lokala portvinet (jag alltså, inte dotern!!!) och haft det tämligen ljuvligt i största allmänhet. Här följer en liten bildkavalkad – huka er i bänkarna gubbar å käringar, ty här blir det beachporr i kvadrat! Bland annat.

”Vår” strand, Rajbag,  södra Goa.

Njuuuuutbart!

Snart går solen ner….

Som sagt, snart går solen ner…

Nästa morgon spejar man ut över nejderna….

Och då ser det ut typ så här.

Det lätt bedagade St. Catherine-kapellet, med Se-katedralen i bakgrunden – Old Goa.

Läbbigt stor giftspindel på kryddplantagen.

Den här farbrorn var ruskigt bra på att plocka kokosnötter.

Hotellparken – najs.

Dona Paula strax utanför Goas huvudstad Panjim.

I natt satte sig min man på planet till Sverige. Hans mamma begravs därhemma på fredag. Sedan kommer han att stanna någon vecka i Sverige för att vara tillsammans med sin pappa och bistå honom med diverse grejer som följer på ett dödsfall.

Vår dotter har långledigt den här helgen, på grund av att det är Thanksgiving (hon går på en amerikansk skola). Hon slutar skolan vid lunchtid i morgon, torsdag. Då åker vi direkt till flygplatsen – destination Goa.

Den här resan är planerad sedan länge, och från början var det naturligtvis meningen att vi skulle åka alla tre, min man, dotter och jag. Men så kom ju livet – eller rättare sagt döden – emellan. Nåväl. Hon och jag kommer säkert att få en skön och lång helg tillsammans på södra Goas stränder.

Ha det så bra alla,  och en skön helg i förskott!

Jahapp, då har det varit ännu en dag med elektronikshopping. Med farbror R i släptåg, givetvis. Eller ska vi säga att det var farbror R som hade mig i släptåg

Grejen är den att vår mikrovågsugn har pajat. Trist, men inte helt oväntat. Den hade nästan 20 år på nacken. Igår begav jag mig på egen hand iväg till en närbelägen butik för vitvaror, men där hittade jag ingen mikro som motsvarade mina krav.

”Inga problem.  Jag vet en gata med flera bra butiker. Jag kör dig dit i morgon”, sa farbror R.

Sagt och gjort. Vi begav oss till en för mig helt okänd stadsdel, och någonstans där girade farbror R in till trottoarkanten för ännu en av sina halsbrytande, ur svensk synpunkt totalt mardrömslika och fullständigt oacceptabla parkeringar. Jag klev ur  och begav mig in i butiken som befann sig mitt framför näsan på mig. Farbror R följde givetvis med som min trogna skugga.

Väl inne i butiken letar vi oss fram till mikro-avdelningen, och där fanns riktigt mycket att välja på. En trevlig försäljare kommer och frågar vad jag är ute efter. Jag jag förklarar vad för slags mikro jag är ute efter. Och precis som i den första butiken (där jag var på egen hand) rekommenderar denne herre en mikro av ett indiskt märke. ”Very, very good quality”, säger han.

Nu är det så att jag vet noll och nada om kvaliteten på indiska vitvaror. De kanske är jättebra.

Men.

JAG KAN BARA INTE KÖPA EN APPARAT AV ETT MÄRKE MED NAMNET ”BAJAJ”!

Förlåt, men det GÅR bara inte.

Så det blev en Samsung. Även denna gång

(Som en ren kuriositet har jag upptäckt att man här i Indien kan köpa diverse ”småel”-produkter av märket Koryo, vilket faktiskt är ett nordkoreanskt märke! Första gången jag har sett något sådant! Och jag må vara fördomsfull, men jag undrar verkligen hur hög kvalitet det kan vara på nordkoreanska produkter av den här typen. Nej, där går faktiskt gränsen till och med för min ohöljda Korea-patriotism…)

Tja, nu har jag varit och shoppat loss på fina sjalar i silke och pashmina i glada färger, och det lyfte faktiskt humöret =)

Sen begav jag mig iväg för att köpa en ny mobiltelefon, för den gamla håller att falla sönder i sina beståndsdelar. Farbror R, som aldrig riktigt vågar släppa lös mig utan att ha litelite koll, han insisterade på att följa med till mobilaffären och propagerade för att jag skulle köpa en viss, basic Nokia-modell (väldigt populär här) som betingar ett hyfsat lågt pris och enligt honom håller i all evighet.

Men då. Så kände jag mig som en tjurig liten unge. Och tänkte att jag vill inte ha något förnuftigt alls. Vad jag vill ha är en riktigt speedad modell med en massa lullull. Och helst så ska det vara en Samsung eller LG. Av patriotiska skäl, hahaha!

”Men Nokia är det mest pålitliga köpet. De håller i all evighet”, framhärdade farbror R. ”Och de där slide-telefonerna du står och tittar på nu, jag är inte så säker på att de är så hållbara”.

”Hrmmmmm”, sa jag. Och kände det som att det var min egen pappa som stod där och försökte tala förstånd med mig (vilket inte är första gången jag hyser dessa känslor för farbror R, måste jag erkänna).

Sen så kallade jag på försäljaren och pekade på mitt val. ”Den där. Den ska jag ha”, sa jag.

Vad det blev? Denna lilla grej. Som bara är så läcker. Den passar mig helt och hållet. En pekmobil som är designad främst för ungdomar. Det är ju bara SÅ typiskt för mig att falla som en fura för något sånt här, i och med att jag aldrig riktigt lyckas växa upp. Man kan chatta och blogga och twittra med den, fotografera och lyssna på musik. Dessutom är den söt.

Jag är käääääääääär!!!

Och farbror R, han tycker nog jag är tämligen ett hundra procent från vettet

Dagens från Mumbai. Ännu en bild som verkligen symboliserar essensen av denna stad, åtminstone som jag upplever den.

För det första: tack för alla kommentarer till inlägget nedan. De har gått rakt in i hjärtat, ska ni veta.

Här är det väl huvudet upp och fötterna ner – eller är det? Jag vet inte riktigt. Det har varit en konstig vecka. Vädret har varit från vettet, enligt Mumbaiborna. Det har stormat och regnat, vilket en dag medförde ett temperaturfall ner till 26 grader här i stan, Sen återvände solen och temperaturen gick upp igen. Sen blev det lite regnigt, och sen har det åskat också. Det har helt enkelt inte alls varit som det brukar och ska vara vid den här tiden på året (soligt, torrt och varmt), har jag förstått. Och DET är inte alls bra, enligt mina indiska connexions. Det innebär bland annat att diverse skördar går åt helvete och att alla blir sjuka. ALLA, ALLA, ALLA!

Ja, det där med skördarna är jag inte så insatt i, men lite märkligt tycker jag det låter. Så mycket regn har det trots allt inte kommit. Men jag är ingen jordbruksguru och ska väl inte säga något om det. Däremot har jag ifrågasatt om verkligen ALLA verkligen skulle bli sjuka här i stan? Varenda en? Av lite temperaturfall och regn?

Ja, hrmmm,  sen kom onsdagen och då blev jag själv jättedålig på eftermiddagen. Jag hade kommit hem från träningen, skulle dricka ett glas kallt vatten…och plötsligt började allt snurra, plus att jag blev kräkfärdig. När dottern kom hem från skolan någon timme senare meddelade jag att hon fick klara sig bäst hon kunde med läxor och snacks och annat, eftersom jag inte var kapabel till något förutom att ligga på sängen som en urvriden disktrasa. Lite senare kom maken hem, kände på min panna och konstaterade att jag hade feber. Han kommenderade mig att ta något febernedsättande och gå och lägga mig. Vilket jag gjorde. Sen sov jag i tretton timmar. Vaknade upp pigg och kry. Vad tusan kan DET ha varit för märkligt virus?

Mentalt sett vet jag inte riktigt om huvudet verkligen är upp och fötterna ner. För varje dag som går inser jag vilket tomrum svärmor har lämnat efter sig även i mitt liv. En del av min historia, av min trygghet därhemma i Sverige är borta för alltid. Det sjunker in djupare och djupare, och det är plågsamt. Kanske förstärks alltihop av den miljö jag befinner mig i för tillfället, som obarmhärtigt attackerar mina sinnen och tankar mest hela tiden. Ibland händer det saker här som gör att jag inte riktigt vet om jag befinner mig i den verkliga världen eller i någon märklig dröm. En del av dessa händelser har varit alldeles, alldeles underbara, men så oväntade och aparta att det i sig nästan har bringat mig alldeles ur fattningen.

Nåväl. På onsdag ska jag skärpa till mig och ägna mig åt hejvild shopping. En rejäl dos tanklös materialism känns inte alls fel i nuläget. 

Just nu så är det så här. Att jag inte alls är i form. Att jag har sorg i familjen. Min svärmor dog för en vecka sedan.

Tomhet, saknad. Visshet om att livet aldrig blir sig riktigt likt.

Det här rör upp en mängd känslor hos mig; känslor som jag trodde var undanstuvade vid det här laget. Det plågsamma minnet av att inte vara till hands när min älskade mamma blev sjuk i cancer för några år sedan. Min panikartade resa från Seoul till Sverige, för att få vara hos henne de sista dagarna i hennes liv. Då, när hon knappt vid medvetande låg iklädd helt i vitt i en sjukhussäng, med armarna utsträckta åt sidorna, som en späd liten ängel.

Och några månader efteråt. När jag återvänt till Seoul, efter att ha varit i Sverige ett antal veckor, för att ordna mammas begravning och hjälpa pappa med allt möjligt. Det dagliga telefonsamtalet från Seoul till Lund, då jag som vanligt anropar min kära pappa. Och förväntar mig att höra hans vanliga harkling, följt av telefonnumret. Men när han inte svarar. När jag försöker om och om igen. Och till slut, efter några timmar, får svar. Men det är inte pappa som svarar. Utan en sjuksköterska som har vakat hos honom. Och som talar om att min pappa har avlidit, helt fridfullt, några timmar tidigare. Tre dagar innan jag, min dotter och make skulle landa på Kastrup, för att fira jul med honom.

Dessa minnen.

Dessa minnen som i dagsläget blandas med så mycket annat. Med saker och händelser och dofter och stanker och människor och företeelser som jag och min familj dagligen konfronteras med här i Mumbai. Som inte kan lämna någon oberörd. Frustration, tillgivenhet, ilska, vanmakt, kärlek, skratt, gråt och allt annat mellan himmel och jord.

Ja. Det är mycket nu.

Men samtidigt inser jag att jag är så oerhört priviligierad. Som får leva till max, till  etthundratioprocent, minst. Som inte bara existerar och traskar på i utmätta fotspår, enligt standardformulär 1A.

Hur smärtsamt det än kan vara ibland, och hur många oceaner jag än gråter, så vill jag ju att min tillvaro ska vara så här. Levande och oförutsägbar.

Här kommer lite bilder från den guidade turen runt Crawford Market och de närbelägna basarområdena; de ligger i den södra, äldre delen av Mumbai. Här kan man köpa allt från frukt och grönt till sällskapsdjur, färsk (?!?!) kyckling, kosmetika, tyger, guldsmycken, religiösa statyer och lite annat smått och gott.

Jag har bland annat plockat ut några bilder som symboliserar min bild av Mumbai: människomyller in absurdum, hus som är så slitna att man inte begriper varför de inte har trillat ihop för länge sedan, bilar överallt, tjocka fågelbon av elledningar mellan husen. Det som inte kan förmedlas via bild är lukterna och ljuden; allt tjoande och tutande och musik som vrålar ur högtalare, lukten av bensinångor, av damm, smuts, färska frukter, rökelse och blommor.

Ibland blir jag bara så full i skratt av det här kaoset.

Crawford Market

Intressant bebyggelse mittemot Crawford Market

Åh! Vill ha allt!!

Gytter utanför Mumba Devi-templet, som staden Mumbai är uppkallad efter

Blommor kan man köpa kilovis (används till religiösa ceremonier)

Tomater och lime – jag är förresten så förtjust i salt ”lime soda”!

Lite mer gytter…

Idag spenderade jag några otroligt solstekande timmar på Crawford Market och basarområdena runt denna marknad. Kommer att publicera en del foton därifrån snart, men först vill jag traktera er med denna lilla videosnutt – vi råkade på en brudgum till häst och en massa glada människor som tjoade och tjimmade runt honom. Den arme ynglingen såg inte helt hysteriskt lycklig ut – kanske berodde det på hettan, det allmänna kaoset och det bullriga tjoandet och tjimmandet, eller så var han kanske tagen av stundens allvar. Eller en kombination av alltihop.

http://www.youtube.com/watch?v=qJC8Lqir4jU

De e himst rent va de e hitt i solen, för att uttrycka saken på skånska. 39 grader i onsdags, idag är det ”bara” 36 grader. Men jag föredrar faktiskt det här framför monsunperioden då temperaturen låg på runt 34 grader men luftfuktigheten var bort-i-tok hög. Då kändes det som om jag skulle vilja stå i duschen hela tiden.

Raskt över till dagens ämne. Före höstlovet tillbringade vi en lördag i Sanjay Gandhi National Park i norra Mumbai och det var verkligen en höjdare. Tänk er: mitt i den här kaotiska, sten- och skräpöknen finns det faktiskt ett vidsträckt område med bara natur, berg och grönska. När man kommer upp på lite högre höjd kan man faktiskt stå och speja ut och inte se skymten av stad – fantastiskt!

Våra brittiska grannar hade tipsat oss om att fokusera på området Kanheri, där det finns fantastiska klipptempel som går tillbaka till buddhistisk tid; något århundrade före och efter Kristus. Skulpturerna man kan beskåda här är uthuggna direkt ur klipporna, och om jag förstått saken rätt användes grottorna för gudstjänstfirande.

Vi hade en alldeles underbar dag, fascinerades av de magnifika skulpturerna, den vidsträckta naturen, en liten bäck med klart vatten och pigga apor som skuttade runt bland klipporna.

Dom här sköna typerna gillade kex…

Indiska damer som till slut vågade sig fram för att fråga var vi kom ifrån. ”Mumbai”, sa vi, hihi…

Magnifikt.

Vackert.

Kan inte låta bli att fjanta mig (som vanligt).

Underbar utsikt.

Tillbaka är jag från en hektisk och tröttande och alldeles underbar vecka i Seoul. Har hunnit med shopping, sightseeing, höstutflykt upp i bergen, massor med samvaro med kära vänner och att flamsa runt i nöjesparken Lotte World.

Att komma till Seoul känns på sätt och vis känns det som att komma hem igen – ibland känns denna stad på något underligt vis mer ”hemma” än Sverige. Jag vet faktiskt inte varför.

Mycket var sig likt sen jag var där förra hösten, men det har också skett en hel del förändringar. Jag tycker nog att staden bara blir trevligare – grönare, fräschare och lättillgängligare. Plötsligt har det dykt upp en massa cykelvägar och cyklister också. På ”min tid” cyklade knappt en enda kotte. Kvinnliga cyklister i Seoul väljer förresten gärna cyklar i rött eller rosa, kan jag förtälja.

En av höjdpunkterna var dagen när vi åkte upp i bergen i Gangwon-provinsen med kära A och hennes familj. Så otroligt vackert med alla höstfärger! Och jag måste erkänna att det var HÄRLIGT att få frysa lite som omväxling!!! Jag vet inte, men jag tycker fortfarande det känns lite ”onormalt” med det här tropiska klimatet i Indien.

Vemodigt var det verkligen att åka från Korea igen, det tyckte både jag, maken och dottern. Sistnämnda fällde till och med några tårar på flygplatsen och erkände ”jag hade ju alldeles glömt bort att det var SÅ HÄR trevligt i Korea!!!”

Allting är relativt…jag minns när jag först kom till Seoul och råkade på expats som tidigare hade bott i Japan och Singapore. Ur deras perspektiv var Seoul skitigt, bökigt och kaotiskt. För mig som bor i Mumbai framstår dock Seoul nu som ett under av civilisation, renhet och pålitlighet, haha!