Staffan och kålrabbin

Den här lilla korkskruvslockiga människan som förgyller min vardag, jag menar alltså åttaåringen, hon tycker det är alldeles vansinnigt trevligt att få titta på en massa barnprogram på svenska på teve. Alla barnprogram på alla kanaler på teven är på svenska. Exotiskt!

I går eftermiddag satt hon och tittade på Barnkanalen. Det var någon slags dockteater i Bolibompa-studion. Med dockor tillverkade av toapappersrullar, garnsnuttar, tygslamsor och sånt. Husen i bakgrunden såg ut att vara ihoppysslade av mjölkkartonger.

Då kom jag att tänka på Staffan Westerberg. Och Vilse i pannkakan.

Jag misstänker starkt att jag var den enda unge på den tiden som faktiskt gillade Vilse i Pannkakan. Jag tyckte det var hur spännande som helst. Min favorit var skelettet som var dagisfröken. Galileo Galilei. Som klapprade med tänderna hela tiden och försökte hålla koll på alla musungarna hon var ansvarig för.

Det här förklarar förvisso ett och annat. Typ varför jag inte är vid mina sinnens fulla bruk. Personer vid sina sinnens fulla bruk hatade säkert Vilse & Co. Sverige är fullt av människor som hatade Staffan när de var små. Och Sverige kan ju inte bestå av människor som är lika bort-i-tok som jag. Det låter liksom helt orimligt.

Staffan hade ett program med en dockteater också. Minns att det var en fingerdocka där som hette Längtan-Väntan. Men det programmet tyckte jag faktiskt var tråkigt. Längtan-Väntan ägnade sig mest åt att sucka medan hon längtade och väntade.

Jag kommer ihåg att jag satt framför teven vid halv fem och kollade in den tradiga dockteatern och knaprade morotsstavar. Roligare halvfem-fika än så fick jag inte av min kostmedvetna moder. Jo, någon gång fick jag knapra på skivad kålrabbi som omväxling. Detta är alldeles, alldeles sant, ska ni veta.

Snacka om att ha varit barn på 1970-talet. Staffan, morotsstavar och kålrabbiskivor.

Och svartvit teve. Faktum är att mina föräldrar nog var bland de allra sista i hela Sverige som bytte upp sig till färgteve. För att den svartvita vägrade dö. Och man gör sig inte av med något som fungerar, det var mina föräldrars devis.

Oj vad den teven fungerade lääääääääääääääääääänge.

En barndom som min måste naturligtvis sätta sina spår. Men vad gör väl det, om man inte är vid sina sinnens fulla bruk. Då är man glad ändå.

Jag kanske borde testa kålrabbiskivor på min dotter. Äpplet faller ju understundom inte långt från päronträdet. Och morotsstavar älskar hon.